Jun 21, 2017

Voie Kohlmann / Premier de Corvée - Chamonix Northside / Southside

Day 1.

 Beginning of yet an other summer. A summer that has started out just like the last winter - Super Warm and Hot weather. Welcome the new new! This is just the start of a new topic era, just bienvenue la future monsieurs climate change!
The last winters snow goes melting away in an unbelievable rapid speed and so does the glaciers. Glaciers which are going from bad to worse. Soon there will be a couple of new pitches to each and every route in the Vallée Blanche basin!
If the mountains doesn't start to fall down in the same speed!?

Busy as always at Station Midi...

Voie Kohlmann
  We took the opportunity to seek up a couple of high quality climbs, the first one on the Aiguille du Midi side from Chamonix.
The South face of Midi has as mentioned before just a high amount of great climbs. Perfect for a short day of climbing with easy access. And a good combo for getting some acclimatization done at the same time, for bigger routes to come.
Our choice this time was the normally minor occupied "Voie Kohlmann", less frequent than its more known neighbors.
The voie was opened 17 juillet 1960 by Pierre Kohlmann with B. Mevel, G. Dassonville and M. Bréban.

The approach is just amazing as always. You stand at the telepherique in Chamonix and 20min later at the top of Midi, almost, and the 10min later at the base of the Midi South face! Just think of it!?
As suspected it was a huge number of people on the more known Rebuffat route, and we was all alone on "our". So just rack up and do the days hardest effort, trying to pass the rimeye with out taking a screamer down the backside/inside of the glacier.
As the rim was still in good condition it was a quite easy first steep. But for sure its a matter of time.

  The first pitch is a nice warm up, 5b with some passion steeps up to a detached flake which is easy to be pass behind and up to the first belay point. So once on the granit its just easy.
Second, 3rd and 4th pitch goes up a bello bello dihedre. Beatiful climbing on rock solid Cham granit.

Last pitch to the summit!

  Pitch 5 goes up to a roof that is passed and traversed to its left, delicate footwork. And the a short pitch to the base of the last to superb pitches of two more dihedral pitches.
Before it joins some of the other routes for the last 2 pitches to the very summit. And the 25m rappel back to the Midi installation.

With a good amount of speed and only queuing a little bit on the last pitches we did a quite good topping out time.

  So enough time for a coffee tour over to Helbronner, finishing a nice sunny day with the best espresso, café Italien!
Five-ten meeting!

Mont Blanc paoramic - "highway to Hel"
Best way to finish a climbing day...!? well, its one way at least.

Day 2.

  Again a most perfect morning, maybe a tiny bit of thunderstorm in the late afternoon.
So we warm up with a good coffee back home and instead bring the Paraponte heading for Brevent. 
A nice warm up paraponte flight and the up to the top station of Brevent, with the goal to climb Ex Libris. Luckily it was already occupied!? so I could sugest to go for the more interesting neighbor "Premier de Corvée". A four pitch crack climb,mostly on own protection and superb jamming, everything from thin fingers to big fists.

The first pitch is a bit of a wake up, as it starts direct with a 7a. Not to long pitch though, approx some 27-28mts. But sustained and great fun, on bolts and own pro.
The next ones comes hard as well but always on good pro and not to far between the bolts, where they are to be found...

Anna on pitch 1

  Just to be taken some care on a couple of passages with some loose rock and doubtful holds. 
In overall a beautiful climb, close to a full body work out, at least very technical climbing. Which is easy accessed from the lift. A little like the previous at Midi; easy to reach but not so occupied as the more known neighbors.
The second pitch is just a brilliant climb which kept me sending big thanks to 5-10 for making such good shoes, possible to stand on everything that an eye can barely see.


Voie Kohlmann:

50mts rope
Small set of wires
Camalots: 0.5-2.0
Aliens: Green to Red
8 QD´s
Materiel for glacier

Starts a few meter to the right of "Rebuffat" in the obvious crack/dihedre


Premier du Corvée:
50mts rope
Small set of wires
Camalots: 0.5-4.0
Aliens: Blue to Red, maybe x-tra of yellow
8 QD´s

To get to the start, pass by vote Frison-Roche and Ex Libris, follow a hidden trail over some loose but not exposed grass ledges. A short passage down climbing on a fixed rope takes you to the base with a piece of rope attached to the rock. A couple of bolts higher up showed the way.

// Your dreams might be here to morrow, but you might not!

May 16, 2017

Ropes - the importance of your life line

  Thoughts about ropes and how some factors can directly change the performance

The presence of water or ice on our climbing ropes produces important modifications in their performance, maybe more than we think?!

  The dynamic resistance of the ropes down to 30 % of the initial value - when they are soaked with water. Independent of if they new or used, normal or waterproofed.
After soaking in water a rope becomes 4-5% longer, which can be correlated to the 5-10% increase of the impact force .

  The negative effects of water on the dynamic performance of ropes are remarkable even in case of a brief soaking time, even after being splashed under a shower.
This behaviour seems to be due to the interaction of water with the crystal structure of the nylon macromolecule (according to literature).

Such behaviour lasts as long as the rope is wet, but after drying - in a cool, airy and shady place, as recommended - the rope recovers almost completely its original dynamic performance, even after various soaking/drying cycles.
Depending on the drying grade (normal or thorough) the rope can become shorter by 4% to 8%, which seems to be correlated to the decrease by 6-12% of the impact force on a first fall test. 
Even in the case of soaked and frozen ropes the dynamic resistance decreases, but less than in wet ropes.

  With this in mind a used rope in good conditions, which still could hold 4-5 falls in the UIAA test with a Dodero machine when dry, might only hold 1 or 2 falls when soaked. Like after a sudden rain fall, as often occurs in the mountains. And which also make the risk of a fall bigger since the rock would be wet, if it's not seriously overhanging! 

This may not be too much of a serious problem when sportclimbing, where falls are usually less dangerous and it takes little time to be lowered, pull the rope down and go home. 
But mountaineers must demand the maximum security from their rope, even when wet, since it might snap on a rough edge during a fall. 
This risk is lower when the rope is in good condition. 

The problem could also be less critical when climbing a glacier or an ice-fall, because the ropes are frozen, but even in this case the temperature is very important. 
Since if it is goes over -0° C, the rope returns from frozen to being wet!
Not taken in the fact that a wet/frozen rope make it seriously difficult to handle. But that is an other story...

So, in conclusion, it seems like a good idea to keep a close eye on the condition of the rope. Not just before and after the climbing day out.
And maybe consider changing our ropes more often as well!?

// when you change the way you look at things, the things you look at, change.

May 3, 2017

J B Couloir Kebnetjåkka - Kebnekaise

  En ovanligt svårjobbad vinter börjar gå mot sitt slut. Efter en tidig ankomst med stora mängder snö och kalla temperaturer så smälte/regnade det mesta av varan mer eller mindre helt bort. För att sedan så sakteliga och tveksamt försöka göra sin återkomst. I varierande kvalide och oftast följt av hårda vindar.
Den 3 april och jag sitter på skoter kälken på väg upp till mitt andra hem, Kebnekaise. Fjällstationen som drivs sedan urminnes tider av Svenska Turist Föreningen - STF, har under de senaste åren genomgått ett par större förändringar och blivit allt bekvämare. Och inte minst så kan man redan i receptionen beställa in en schysst Ale eller Indian Pale Ale. Tyvärr så blev sessionen kort med espresso maskinen som inhandlades för dyra pengar och sen på nått mystiskt sätt försvann ut genom bakporten!
På samma sätt så har vädret och dess vinterförutsättningar till stor del förändrats, men kanske inte blivit speciellt mycket bekvämare. Utan istället väldigt växlande och börjar mera följa mönstret vi har nere i Alperna med stora temperatur svängningar och många dagar med hård vind. Det är sällan vi upplever långa perioder av -15° och ner mot -25/-30°C under vinter perioder som jag växte upp i.
Numer med vårt moderna vädersystem så kan det lika gärna regna i mitten av februari eller rent av januari.

  Under de 40 minuterna det tar att åka med Nikkaluokta transport med deras 4-taktare skotrar upp till fjällstationen. En resa som går över tunna snösträngar över myrar och öppna vattendrag. Så hinner jag fundera en hel del på hur förutsättningarna har förändrats i området. På flera sätt!
Jag minns in i detalj den första gången jag skidade upp på mina telemarks skidor från Nikkaluokta för att jobba på STF stationen. Med en relativt tung ryggsäck och klumpiga Crispi pjäxor med 2 spännen och förstärkt bakkappa i plast. Efter att ha hoppat ur Linjebussen i Nikka så var det bara att böja ner hakan och sträcka ut i de lilla av skoterspåret som fanns att få hjälp av, parallellt med skidspåret. Det tog sin lilla tid, men var rätt kul ändå på sitt lilla sätt. Äventyret stod på lut framför mig och blev allt större ju längre jag gled fram, in bland de kringliggande fjälltopparna.
Backen upp mot "Stor Sten" såg minst sagt imponerande ut och än värre tedde sig Toulpagorni med dess gigantiska grytformation mot toppen. Kebnekaise såg jag inte ens, som tur var!

Relativt snart efter ankomst så gick det förstås inte att hålla sig längre. Jag skulle praktisera på Sporten för STF men då jag inte skulle behöva vara inställd för tjänstgöring förrän sen eftermiddag så  skulle det nog hinnas med en tur upp Personal Backen och den ökända Stor Stenen.
Och på den vägen blev det. Sedan dess så är ett par Kebnekaise veckor ett normalt inslag i en bra vinter och jag har inte bara passerat nämnda sten en eller två gånger sedan dess, det har blivit mycket mer.
Bästa skidparkeringen, Tarfalastugan
  Jag väcks ur mina tankar av åsynen av två styckna grävskopor som står tämligen malplacerade i terrängen och brottar med en kraftig trästolpe. Tydligen så ska den gamla el ledningen ersättas med en ny och då passar man på att byta både det ena och det andra vad det verkar. Kabelhärvan och dess följe liknar närmast en förväxt jättebläckfisk som spretar ut över fjällen och gör sitt bästa för att ta över hela dalgången. Ett massivt ingrepp för att göra fjällturismen än mer vardagslik och kanske till och med lyckas snabba upp WiFi uppkopplingen på fjällstationen, så man kan googla upp och Facebooka ut i mera realtid än live snart kanske!!
Det hela ger en så bisarr och trist åsyn att jag försöker att se åt något annat håll så gott jag kan.

Efter ytterligare ett par minuter så rullar vi så äntligen in mot stationen och som det verkar utbyggda skoterparkering utanför entrea. Nått som verkar ta än mer utrymme för vart år som går. En rätt stor touch av 2-takts olja hänger i luften. Jag håller andan och går in.
Luftigt på Classic vis

  Den närmaste veckan ska vigas åt att lägga en bana för den framkomna skidalpinist tävlingen "Keb Klassik". En återuppstånden historia som hade sin begynnelse 1992 och jag kunde själv delta ett par ggr. Men numera har jag nöjet att lägga banan och ansvara för själva säkerhetsaspekten i tävlingen. Ett muntert nöje som ger många insikter och svettiga dagar, både före och under tävlingsdagarna. Inte minst med pressen att råka lägga allt för tekniska banor för eventuellt höjdrädda tävlande!
Under själva tävlingen, förutsatt bra väder, så löper det mesta på. Och då ges snabbt möjligheter att själv hinna testa på intressanta linjer. Linjer som jag lyckas räkna ut och hitta bland alla möjliga vinklar och vrår som fjällmassivet håller.
En av dessa snubblar jag närmast över på vägen upp mot Kaskasetjåkka. Dvs första gången av ett flertal ggr som jag går upp från Tarfala dalen på tävlingsdagen Dag 1.

Kaskasetjåkka Östvägg

En vad det verkar ren och schysst linje närmast direkt från Kaskasetjåkkas Ostrygg. En lätt scrambligstur som går väster om Syd Östra Kaskasetjåkka glaciären. Men precis öster om denna så letar sig en brant linje av sammanhängande rännor och snöfält ner hela vägen till glaciären.
Måste testas!

Kaskasetjåkka Östvägg
Efter at ha memorerat insteget så glider jag ner över platån längs med kanten. En kant som bör hållas på lagom distans då den håller en avsevärd del hängiva, vilket skulle ge ett snöpligt avslut. Efter lite trixande så har jag forcerat mig in på ryggen och tycker mig se den tänkta linjen. verkar fullt görbart i vart fall. Insteget är lite halvbrant, övergår i en hård ränna med klippor och som slutar i ett dropp. Dessutom så verkar det döljas en del is under snön precis vid starten på traversen ut. Efter att sonderat det med staven, konstaterat stenhård is så kan jag skära ut med mina fint slipade kanter och nå säkrare terräng. Facet ligger öppet, bara att köra!
På det stora hela en grym helg och en ny linje som avslutas i goda vänners uppslutning nere på glaciären, där det helt överäskande bjuds på "afterski"

"Kaskasetjåkka Östvägg" grad D/S4/D2 FA 20170407

Afterski med Herman a la Österrikisk modell, med 80% strå rom...


Nästa etapp blev den numera också klassiska skidveckan, "Kebnekaise Haute Route" en årligt återkommande skidvecka.
6 dagar med stighudsburen offpiståkning/klättring men utgångspunkt från Nikkaluokta.

Anmarsch uppför Virranränni
Klassik vädrets soliga sken växlade över en natt till en puderåkares bästa dröm, konstant snöande de följande dagarna gjorde fjällen till ett offpist paradis, på osedvanligt stabilt snötäcke.
Stora snöflingor och ingen vind.
Det är dag 6 på skidveckan och redan veckans sista topptursdag och tanken är att avrunda en intressant vecka med ett klassiskt skidåk i Rullevarerännan. En ansedd couloir som går direkt från Virranvarre, som ligger på vägen upp mot Kebnekaise Sydtopp via Västra Leden.

Förhållandena är knappast perfekta, lite hårt packad snö i botten men täckt av ett mjukare lager nysnö, som är bra stabilt inlåst i botten men mera bortblåst ju högre upp vi kommer. Av ett naturligt säkerhetsskäl så trampar vi upp rännan nerifrån Kitteldalen.

Högre upp på Virranränni, över "slabbarna"
  Då dagen flyter på så inser jag att det finns en chans med tid och möjlighet att testa Rullevares brantare alternativ till vänster. En grymt fin ränna som tyvärr slutar under en klippvägg, men som ser ut att bjuda på en möjlighet att åka hela vägen från toppen under gängdrivan även den.
Ingen större övertalning behövs och efter en slät kopp kaffe i solen så börjar vi trampa upp tillbaka. Med nytt mål denna gången.
Allt eftersom, utan övertalning denna gången, så droppar antalet åkare av och snart så är vi bara två hugade kvar. En  tämligen brant passage över en allt slätare klipphäll sätter stop för Anna och då mottot är "kan du inte soloklättra upp är det för brant att tro sig åka skidor ner"
Så slutligen är jag ensam kvar de sista hundra metrarna upp till topps. Ett antal hundra metrar som helt avverkas på stegjärnens fronttaggar och med isyxan säkert placerad. Det är och känns lite brant!
Efter den sedvanliga proceduren med att få av och på respektive utrustningsdetaljer så är jag slutligen ekiperad för att vända om ekipaget neråt. Ochsnart visar det sig är det påtagligt brant. Uppskattningsvis upp mot och lite över 50° i vart fall. Att stoppa ett fall är nog bara att glömma.

  Hyfsat mjuk snö till att börja med gör att det går att få till ett par hopsvängar men sedan är det bara att försöka ta sig ner. Och mitten rännan är såpass smal att mina 176or precis kommer igenom från tip till tail.
En titt uppför rännan...
  En halvjobbig vindhängdriva mitt i åket ställer till det rent tekniskt och efter många djupa andetag kan jag slutligen forcera den rent mentalt. Innan det som finns kvar av snön på sveapartierna över berghällen går att glida över och ner mot den sista drivan och utloppsrännan...svettigt!

Skarp åkning nerför "Virranränni"
"Virranränni" grad ED/S5/E4,5

  "J B Couloir"

Allt tenderar att ha ett slut och så även årets Kebnekaise vistelse.
Ett avslutande två dagars jobb med utgång från Fjällstationen, en Expeditions kurs med pulkahantering och glaciärräddning/färdsel, så lyckas vi undvara två avslutande dagar i Tarfala stugan under överinseende av fjällens bästa stugvärd.
Vädret är av karaktären "fjällväder" och det är med ett vist mått av kämpa som vi tar oss den sista biten upp till STF stugan och in i värmen.

En munter eftermiddag/kväll med tillhörande middag och vi är redo för vad morgondagen kan leverera. Siktet är i vart fall ställt på en tänkt ny linje på Kebnetjåkkas nordsida. Skulle kanske göra sig lika bra som klättertur men vi har nog mest tänkt göra varianten att skida in via toppen och åka det hela ner. Verkar mera intressant.
Som väntat så har knappast vädret blivit bättre, men inte åt det sämre hållet heller. Så vi tar en halvlång FF (fjäll frukost) innan vi hudar iväg uppför Storglaciären.
Kvällsfika i tarfala
  Då siktet och målet oftast tenderar att utgöra den samma så står vi snart vid insteget uppe på Kebnetjåkka. Och det är väl minst sagt blåsigt och kanske rätt långt ifrån optimala förhållanden. Anna ser minst sagt tveksam ut. Men innan det börjar smitta av sig så skiftar jag om till stegjärn, snittsar fram isyxan och klättrar ner för att kolla ut alternativen och starten.
Rätt snart så inser jag att det inte kommer att gå så lätt som tanken planerat nere i stugan och via de bilder jag tagit vid tidigare tillfälle.
Men snart har jag hittat ett gångbart alternativ och med repet i högsta hugg så kan jag ge Anna lite repstöd innan jag själv glider ner och efter. Åker ner den inledande passagen till en klippvägg, där jag hittat en perfekt placering för en pitong och gör en kort firning till ett "större" snöfält...vi är på G!

Åket gick att se i stora drag när vi passerade under, på vägen upp via Stor Glaciären. Allt kändes relativt uppenbart, med ett par partier som behövdes memoreras ut. Annars var det bara att hoppas på bra stabil snö och att vi skulle hitta firningspunkter.
Laddade med 2x40m rep, lite pitonger, 2-3kilar och 2 is skruvar så kändes det fullt genomförbart.
Så länge snön sitter fas vill säga...
Anna firar in på J B Couloir
Ut på första snöfältet, testar ett par stillsamma vändningar och sen en hoppsväng.
-Sitter bra, ropar jag upp till Anna.
Som förstås redan fattat det och så snart jag kommit undan lite hänger på efter.
Full fart på Anna, igen.
In över det första skärande klippartiet så hittar vi, i den tilltagande vinden och snödrevet, rätt ingång till nästa parti. Passerar ett par tajta klippassager och lyckas precis sätta sista hopsvängen på omfryst snö/is och få in stålkanterna i isen.
Trampar ut till ett område med svallis där jag enkelt får till en abalakov.
Kort firning ner till nästa mindre snöfält från var vi kan ta oss ner till utstegs couloiren ner mot glaciären.
Totalt tre firningar varav två på abalakovs, så bara två hål i isen efter oss.
Och en snygg avslutande ränna ner ut på Storglaciären.


På vägen hem. Det har hunnit gå tre veckor sedan jag kom upp. Då i ett landskap som mest blänkte av öppet vatten och grön bruna myrar. Nu pudrat av ett fint vitt snötäcke som gör allt för att dölja vegetationen. En vegetation som de två grävskoporna fortfarande verkar göra allt för att förtära, där dom står och slåss med en motsträvig morän. Och jag slås än en gång av hur ogenomtänkt jag finner det vara, ogenomtänkt på det sättet om alternativen verkligen har fått den chans dom verkligen förtjänar. Alternativen om att slippa ett massivt förfulande ingrepp även här!?
Men landskapet runt omkring är lika imponerande som vanligt och precis som gångerna tidigare så ser jag nya linjer och möjligheter att både klättra upp på och åka skidor nerför. Det tycks, som tur är för en inbiten Kebare, aldrig ta slut på fjäll.

// Grip alltid ett gynnsamt ögonblick!

Mar 20, 2017

The problem with the “modern” avalanche danger scale – don’t underestimate an off-piste day when the bulletin says 3

This is not about different types of avalanches or just the risk of skiing off-pist. This is, hopefully, to make you think of the risk of the avalanche scale and what it accually means.

The Commission for Snow and Avalanche Research was founded in 1931. And as the name says, the main purpose was to do research on avalanches.
In 1936/37 the Swiss Ski Association started to give weekend snow reports over their part of the Alps, at that time via press and radio. (for our younger readers, internet wasn’t invented yet) In 1945 todays SLF Swiss Snee institute, took over the responsibility and established the modern avalanche warning system. Every week the bulletin was reported and the releases were welcomed both by winter sport resorts as well as agencies responsible for public safety.The system was improved with telex comunications with Davos, which became the headquarter and still is. In 1989 the reports also became accessible via phone, #187, which still is in use.

  The avalanche danger scale had and still has two main purposes. One is to express the risk that a catastrophic avalanche will threat public life such as roads and villages. The other more obvious in ”skiers” use is the probability of an avalanche in a ski area. But maybe more interesting, to give an idea of the danger outside the resort. Easy put like in the off-piste terrain.

EAWS, European Avalanche Warning Services

The European Avalanche Warning Services, EAWS, founded a working group in 1983 with the main goal to improve the avalanche system, so it could be used by all the relevant countries, that until then had a number of different scales and levels.
The modern 5 point scale was introduced in 1994, becoming an international scale in the purpose to make it easier to understand. Which maybe was the fact at that time, but is it still? That´s the question!

In my opinion the avalanche danger rating scale is pretty confusing. Avalanche danger rating 3 on a scale of 5 doesn't sound too dangerous. It's right in the middle! So it is easy to think that there isn't much of a risk when going off-piste on a day like that. Something that I often overhear in the cable bin on my way up to the days skiing.
But take a moment to consider this, that while there is different number on the scale, the color on the alert flag is the same for 4 and 3, which indicates a high avalanche risk. One thing that, in my opinion, most people tend to forget about.

With the avalanche danger rating Considerable!! (3) approximately some 20% of the snow cover has weak spots. Spontaneous avalanches of medium size is possible to be triggered, just by it self! The weight of one single skier / snowboarder could be enough to trigger an avalanche. The potential damage danger says it could bury and destroy a car, damage a truck, destroy small buildings and break trees.
So with that in mind, avalanche danger rating Considerable (3) is dangerous!
Just taste the word, considerable.

Rating 4 (High) and 5 (Extreme) for sure express the risk of a avalanche even on the gentles slopes with only light load. Off-piste skiing and snowboarding is not a good idea during those rating levels. Most ski resorts will even be shut down completely during avalanche danger rating 5 (Extreme) and many will close already at 4-High. And some would afterwards wish that they had!
Some lifts might stay open with avalanche danger rating 4 (High), but these will only bring you to low angle slopes with no or not exposed steeper faces above them.

Avalanche danger ratings 1 (Low) and 2 (Moderate) on the other hand are more reasonable for skiers and snowboarders who want to ride off-piste. And then we have the unpredictable and in between 3 that express Considerable.

Basicly, the avalanche danger rating scale for skiers and boarders has been reduced to two rating levels, 2 and 3.
Since 4 and 5 isn´t  a free riding day and 1 feels super safe, right!?

This rating on a single 3 (Considerable) claims 54% of the avalanche victims*
Clearly showing that the rating is dangerous for skiers and snowboarders. In Switzerland most of the accidents occur when the bulletin has 2 to 3. Same for Austria. (https://www.lawis.at/incident/?zeit=365&hoehe=Infinity&profile_lang=de&region=everywhere&subregion=everywhere&last_sid=2&last_pid=0&last_iid=0&header=0&zoom=6&centre=47.26,11.39)

The new Swedish system lavinprognoser.se, adds a couple of new features to the origin system. Which hopefully will make the freerider a little bit more attentive.
(source http://lavinprognoser.se/en/Overview-of-forecasts-areas/abiskoriksgransen/prognos/)

The basics
On a risk 3 day, the best solution is to stay away from slopes over 30° and stay focused. Consider the terrain also on a day with that simple 3. Ignoring old tracks and other skiers. And instead think about wind and temperature. Remembering that a 3 on the bulletin in the resort doesn’t mean that is a 3 on slopes outside the ski area. That is one reason for example that when you are skiing in la Balme, Chamonix, and heading out east from the top chair lift of tete du Balme, you have to go under a rope! Meaning, you are in uncontrolled area.

So with this in mind, the avalanche danger rating scale can be pretty confusing.
If you don't have the right knowledge or if you don't know that you can make the right decisions in the backcountry, maybe its a good investment to take part in a course or hire a professional Mountain Guide.

If you want to learn more about the risks of skiing and snowboarding in the backcountry and how to manage those risks there is a bunch of alternatives.
For a good bace and knowledge regarding courses contact SBO (Swedish Mountain Guides) or Mountain Academy.
But most important, don't take the 3 to easy! Consider!! as the color and sign says, Considerable, and don't be a figure over victims!

*in Switzerland!

//Krister JonssonIFMGA Mountain Guide

Mar 4, 2017

Arete du Rabouin - Bassin d´Argentière

Finally a day in between work.

But since we or I not really could decide if it was a climbing day or a skiing day, we ended up with both. Choosing a route at the Argentiere bassin, easily accessed from the top lift at Grands Montets.
An other ski in - ski out.
Anna enjoys life at Arete du Rabouin
  The forecast was rapported sunny in the morning and during the day and then heavy snow and strong wind in the afternoon but more late afternoon and evening.
Just to make it even more interesting we took a slow morning, which always happens after a loong period with work and a lot of things to catch up with.
So it had to be very light and fast if we should make it before the weather front moved in.
the Grands Montes view, stunning as always.
Anna enjoying the approach
  Since my light boots still was waiting for new soles I had to go very light with my old Sportiva "Dru-solo". I was not interested to go in my bulky double boots on this.
At 11:15 we was at the telecabine in Argentiere and 20min we got a lift up to the top of Grands Montets. (thanks for the nice help with our reservation at the ticket office and saving the day for us)
At 12:08 we was a the refuge, parked our skis and boots and re-dressed for the hike up to the base of the route.

  Arete du Rabouin is normally an easy scramble with short sections of more exposed climbing. 350mts of climbing at maximum 4c. Thats in summer though! A winter ascent can provide so much more, but with the long period of warm weather that we had experienced the ridge should be all clear.
But to really find out, there is only one way!
Premiere scrambling part to access the route

  Already when we put our gear on the clouds starts to build up and obviously there is a lot of wind up high around 4000mts. And some small amount of snow in the air, but still mostly blue skies.
So no worries, yet!
The hike uphill is as it always is when plodding through snow this time of year, sometimes it holds...and sometimes it is up to the waist. Unpredictable.
As we was hoping the firsts bits turnes out to be very fast, scrambling and easy climbing.
But then we get to the base of the dihedrals and since the rocks are mostly like bricolage built and stapled on each other it feels best to tie us in on a rope, a single 1/2rope to keep the weight down.
With the gaining altitude the wind is picking up and we are already in our down jackets.
But I have to climb in my "cut of finger gloves" so soon my tips are missing its cover.

Leading the thing needs full focus here and there and again to keep the weight down we only brought 3 cams and 3 wires, so with spread out pro falling isn't an option.
Anna on the premier climbing part at the Dihedre´s
  The climbing is very spectacular and exposed most of the times, but when the sun disappears the fun dropps a bit as well. Still, I made the brilliant choice to stick my feet in my mother´s favorable home made wool socks. But I don't want to stay still to long so the moving is mostly together, only short sections of proper belaying.
The breche at 3025mts and the following Rateau du chèvre saves the whole climb! Super spacey!!
And the following blocs and boîte du lettres keeps us smiling.
And with the smiles the sun returnes on us and follows us all the way up to the summit at 3150mts.

  My feets stay warm and nice and it even looks like we wont need to navigate back trough fog and snow!
Down climbing the three etages west to the top of the snow couloir, which we descends easily, but what a waste of the powder, in waist deep snow all the way to the glacier.

At 15:10 we are back at the hut and can enjoy a nice afternoon in the sun before stepping back in the bindings and ski back down.

Descending back towards the glacier and refuge
Arete du Rabouin
Length 350m
Grade 4c/b
Equipment, 3 fixed pitons.
Gear; 50m rope, 3-6 QD´s a few wires and mid size Camelot's (0.5-1.0)
Topo Mont Blanc Granite, Bassin d´Argentiere

A very interesting climb over mostly solid rock, even though it looks somewhat unstable at some points. Easily accessed from refuge d´Argentière.
not: this is a great example of how it normally goes, the weather holds and the route has good enough conditions as it was expected. Everything works fine; route finding, enough gear, finding the detour etc... 
But with only a few mistakes, a couple of misshappenings and a bad weather forecast the smile easily disappears. Changing a great day to its opposite or the last. In the mood to go fast there isn't to much options of carrying much "extras" and "just in case".
In a light down jacket and soft boots life is good as long as it is moving. But on a stop that stays still with no chance to continue you have to have some kind of back up. And that will not be PGHM all the time. When you need them around you can be very shore of that there is no weather for flying. Even though their pilots are on the better side of the skill scale.
So always going with a back up plan and a escape route might bring you back home.
Planning for a possible retreat and what it might mean. Which, specially on ridge/arete climb isn't always easy just to rap of.
There is no "snow cards" or "app´s" to save you here, just pure skills called luck or experienced.
Heading back down, coffee time!

/ Suddenly, the future is the past