May 16, 2017

Ropes - the importance of your life line


  Thoughts about ropes and how some factors can directly change the performance



The presence of water or ice on our climbing ropes produces important modifications in their performance, maybe more than we think?!

  The dynamic resistance of the ropes down to 30 % of the initial value - when they are soaked with water. Independent of if they new or used, normal or waterproofed.
After soaking in water a rope becomes 4-5% longer, which can be correlated to the 5-10% increase of the impact force .

  The negative effects of water on the dynamic performance of ropes are remarkable even in case of a brief soaking time, even after being splashed under a shower.
This behaviour seems to be due to the interaction of water with the crystal structure of the nylon macromolecule (according to literature).

Such behaviour lasts as long as the rope is wet, but after drying - in a cool, airy and shady place, as recommended - the rope recovers almost completely its original dynamic performance, even after various soaking/drying cycles.
Depending on the drying grade (normal or thorough) the rope can become shorter by 4% to 8%, which seems to be correlated to the decrease by 6-12% of the impact force on a first fall test. 
Even in the case of soaked and frozen ropes the dynamic resistance decreases, but less than in wet ropes.









  With this in mind a used rope in good conditions, which still could hold 4-5 falls in the UIAA test with a Dodero machine when dry, might only hold 1 or 2 falls when soaked. Like after a sudden rain fall, as often occurs in the mountains. And which also make the risk of a fall bigger since the rock would be wet, if it's not seriously overhanging! 


This may not be too much of a serious problem when sportclimbing, where falls are usually less dangerous and it takes little time to be lowered, pull the rope down and go home. 
But mountaineers must demand the maximum security from their rope, even when wet, since it might snap on a rough edge during a fall. 
This risk is lower when the rope is in good condition. 

The problem could also be less critical when climbing a glacier or an ice-fall, because the ropes are frozen, but even in this case the temperature is very important. 
Since if it is goes over -0° C, the rope returns from frozen to being wet!
Not taken in the fact that a wet/frozen rope make it seriously difficult to handle. But that is an other story...


















So, in conclusion, it seems like a good idea to keep a close eye on the condition of the rope. Not just before and after the climbing day out.
And maybe consider changing our ropes more often as well!?


// when you change the way you look at things, the things you look at, change.

May 3, 2017

J B Couloir Kebnetjåkka - Kebnekaise


  En ovanligt svårjobbad vinter börjar gå mot sitt slut. Efter en tidig ankomst med stora mängder snö och kalla temperaturer så smälte/regnade det mesta av varan mer eller mindre helt bort. För att sedan så sakteliga och tveksamt försöka göra sin återkomst. I varierande kvalide och oftast följt av hårda vindar.
Den 3 april och jag sitter på skoter kälken på väg upp till mitt andra hem, Kebnekaise. Fjällstationen som drivs sedan urminnes tider av Svenska Turist Föreningen - STF, har under de senaste åren genomgått ett par större förändringar och blivit allt bekvämare. Och inte minst så kan man redan i receptionen beställa in en schysst Ale eller Indian Pale Ale. Tyvärr så blev sessionen kort med espresso maskinen som inhandlades för dyra pengar och sen på nått mystiskt sätt försvann ut genom bakporten!
På samma sätt så har vädret och dess vinterförutsättningar till stor del förändrats, men kanske inte blivit speciellt mycket bekvämare. Utan istället väldigt växlande och börjar mera följa mönstret vi har nere i Alperna med stora temperatur svängningar och många dagar med hård vind. Det är sällan vi upplever långa perioder av -15° och ner mot -25/-30°C under vinter perioder som jag växte upp i.
Numer med vårt moderna vädersystem så kan det lika gärna regna i mitten av februari eller rent av januari.


  Under de 40 minuterna det tar att åka med Nikkaluokta transport med deras 4-taktare skotrar upp till fjällstationen. En resa som går över tunna snösträngar över myrar och öppna vattendrag. Så hinner jag fundera en hel del på hur förutsättningarna har förändrats i området. På flera sätt!
Jag minns in i detalj den första gången jag skidade upp på mina telemarks skidor från Nikkaluokta för att jobba på STF stationen. Med en relativt tung ryggsäck och klumpiga Crispi pjäxor med 2 spännen och förstärkt bakkappa i plast. Efter att ha hoppat ur Linjebussen i Nikka så var det bara att böja ner hakan och sträcka ut i de lilla av skoterspåret som fanns att få hjälp av, parallellt med skidspåret. Det tog sin lilla tid, men var rätt kul ändå på sitt lilla sätt. Äventyret stod på lut framför mig och blev allt större ju längre jag gled fram, in bland de kringliggande fjälltopparna.
Backen upp mot "Stor Sten" såg minst sagt imponerande ut och än värre tedde sig Toulpagorni med dess gigantiska grytformation mot toppen. Kebnekaise såg jag inte ens, som tur var!

Relativt snart efter ankomst så gick det förstås inte att hålla sig längre. Jag skulle praktisera på Sporten för STF men då jag inte skulle behöva vara inställd för tjänstgöring förrän sen eftermiddag så  skulle det nog hinnas med en tur upp Personal Backen och den ökända Stor Stenen.
Och på den vägen blev det. Sedan dess så är ett par Kebnekaise veckor ett normalt inslag i en bra vinter och jag har inte bara passerat nämnda sten en eller två gånger sedan dess, det har blivit mycket mer.
Bästa skidparkeringen, Tarfalastugan
  Jag väcks ur mina tankar av åsynen av två styckna grävskopor som står tämligen malplacerade i terrängen och brottar med en kraftig trästolpe. Tydligen så ska den gamla el ledningen ersättas med en ny och då passar man på att byta både det ena och det andra vad det verkar. Kabelhärvan och dess följe liknar närmast en förväxt jättebläckfisk som spretar ut över fjällen och gör sitt bästa för att ta över hela dalgången. Ett massivt ingrepp för att göra fjällturismen än mer vardagslik och kanske till och med lyckas snabba upp WiFi uppkopplingen på fjällstationen, så man kan googla upp och Facebooka ut i mera realtid än live snart kanske!!
Det hela ger en så bisarr och trist åsyn att jag försöker att se åt något annat håll så gott jag kan.

Efter ytterligare ett par minuter så rullar vi så äntligen in mot stationen och som det verkar utbyggda skoterparkering utanför entrea. Nått som verkar ta än mer utrymme för vart år som går. En rätt stor touch av 2-takts olja hänger i luften. Jag håller andan och går in.
Luftigt på Classic vis

  Den närmaste veckan ska vigas åt att lägga en bana för den framkomna skidalpinist tävlingen "Keb Klassik". En återuppstånden historia som hade sin begynnelse 1992 och jag kunde själv delta ett par ggr. Men numera har jag nöjet att lägga banan och ansvara för själva säkerhetsaspekten i tävlingen. Ett muntert nöje som ger många insikter och svettiga dagar, både före och under tävlingsdagarna. Inte minst med pressen att råka lägga allt för tekniska banor för eventuellt höjdrädda tävlande!
Under själva tävlingen, förutsatt bra väder, så löper det mesta på. Och då ges snabbt möjligheter att själv hinna testa på intressanta linjer. Linjer som jag lyckas räkna ut och hitta bland alla möjliga vinklar och vrår som fjällmassivet håller.
En av dessa snubblar jag närmast över på vägen upp mot Kaskasetjåkka. Dvs första gången av ett flertal ggr som jag går upp från Tarfala dalen på tävlingsdagen Dag 1.

Kaskasetjåkka Östvägg

En vad det verkar ren och schysst linje närmast direkt från Kaskasetjåkkas Ostrygg. En lätt scrambligstur som går väster om Syd Östra Kaskasetjåkka glaciären. Men precis öster om denna så letar sig en brant linje av sammanhängande rännor och snöfält ner hela vägen till glaciären.
Måste testas!

Kaskasetjåkka Östvägg
Efter at ha memorerat insteget så glider jag ner över platån längs med kanten. En kant som bör hållas på lagom distans då den håller en avsevärd del hängiva, vilket skulle ge ett snöpligt avslut. Efter lite trixande så har jag forcerat mig in på ryggen och tycker mig se den tänkta linjen. verkar fullt görbart i vart fall. Insteget är lite halvbrant, övergår i en hård ränna med klippor och som slutar i ett dropp. Dessutom så verkar det döljas en del is under snön precis vid starten på traversen ut. Efter att sonderat det med staven, konstaterat stenhård is så kan jag skära ut med mina fint slipade kanter och nå säkrare terräng. Facet ligger öppet, bara att köra!
På det stora hela en grym helg och en ny linje som avslutas i goda vänners uppslutning nere på glaciären, där det helt överäskande bjuds på "afterski"

"Kaskasetjåkka Östvägg" grad D/S4/D2 FA 20170407

Afterski med Herman a la Österrikisk modell, med 80% strå rom...

 "Virranränni"

Nästa etapp blev den numera också klassiska skidveckan, "Kebnekaise Haute Route" en årligt återkommande skidvecka.
6 dagar med stighudsburen offpiståkning/klättring men utgångspunkt från Nikkaluokta.

Anmarsch uppför Virranränni
Klassik vädrets soliga sken växlade över en natt till en puderåkares bästa dröm, konstant snöande de följande dagarna gjorde fjällen till ett offpist paradis, på osedvanligt stabilt snötäcke.
Stora snöflingor och ingen vind.
Det är dag 6 på skidveckan och redan veckans sista topptursdag och tanken är att avrunda en intressant vecka med ett klassiskt skidåk i Rullevarerännan. En ansedd couloir som går direkt från Virranvarre, som ligger på vägen upp mot Kebnekaise Sydtopp via Västra Leden.


Förhållandena är knappast perfekta, lite hårt packad snö i botten men täckt av ett mjukare lager nysnö, som är bra stabilt inlåst i botten men mera bortblåst ju högre upp vi kommer. Av ett naturligt säkerhetsskäl så trampar vi upp rännan nerifrån Kitteldalen.

Högre upp på Virranränni, över "slabbarna"
  Då dagen flyter på så inser jag att det finns en chans med tid och möjlighet att testa Rullevares brantare alternativ till vänster. En grymt fin ränna som tyvärr slutar under en klippvägg, men som ser ut att bjuda på en möjlighet att åka hela vägen från toppen under gängdrivan även den.
Ingen större övertalning behövs och efter en slät kopp kaffe i solen så börjar vi trampa upp tillbaka. Med nytt mål denna gången.
Allt eftersom, utan övertalning denna gången, så droppar antalet åkare av och snart så är vi bara två hugade kvar. En  tämligen brant passage över en allt slätare klipphäll sätter stop för Anna och då mottot är "kan du inte soloklättra upp är det för brant att tro sig åka skidor ner"
Så slutligen är jag ensam kvar de sista hundra metrarna upp till topps. Ett antal hundra metrar som helt avverkas på stegjärnens fronttaggar och med isyxan säkert placerad. Det är och känns lite brant!
Efter den sedvanliga proceduren med att få av och på respektive utrustningsdetaljer så är jag slutligen ekiperad för att vända om ekipaget neråt. Ochsnart visar det sig är det påtagligt brant. Uppskattningsvis upp mot och lite över 50° i vart fall. Att stoppa ett fall är nog bara att glömma.

  Hyfsat mjuk snö till att börja med gör att det går att få till ett par hopsvängar men sedan är det bara att försöka ta sig ner. Och mitten rännan är såpass smal att mina 176or precis kommer igenom från tip till tail.
En titt uppför rännan...
  En halvjobbig vindhängdriva mitt i åket ställer till det rent tekniskt och efter många djupa andetag kan jag slutligen forcera den rent mentalt. Innan det som finns kvar av snön på sveapartierna över berghällen går att glida över och ner mot den sista drivan och utloppsrännan...svettigt!

Skarp åkning nerför "Virranränni"
"Virranränni" grad ED/S5/E4,5



  "J B Couloir"

Allt tenderar att ha ett slut och så även årets Kebnekaise vistelse.
Ett avslutande två dagars jobb med utgång från Fjällstationen, en Expeditions kurs med pulkahantering och glaciärräddning/färdsel, så lyckas vi undvara två avslutande dagar i Tarfala stugan under överinseende av fjällens bästa stugvärd.
Vädret är av karaktären "fjällväder" och det är med ett vist mått av kämpa som vi tar oss den sista biten upp till STF stugan och in i värmen.

En munter eftermiddag/kväll med tillhörande middag och vi är redo för vad morgondagen kan leverera. Siktet är i vart fall ställt på en tänkt ny linje på Kebnetjåkkas nordsida. Skulle kanske göra sig lika bra som klättertur men vi har nog mest tänkt göra varianten att skida in via toppen och åka det hela ner. Verkar mera intressant.
Som väntat så har knappast vädret blivit bättre, men inte åt det sämre hållet heller. Så vi tar en halvlång FF (fjäll frukost) innan vi hudar iväg uppför Storglaciären.
Kvällsfika i tarfala
  Då siktet och målet oftast tenderar att utgöra den samma så står vi snart vid insteget uppe på Kebnetjåkka. Och det är väl minst sagt blåsigt och kanske rätt långt ifrån optimala förhållanden. Anna ser minst sagt tveksam ut. Men innan det börjar smitta av sig så skiftar jag om till stegjärn, snittsar fram isyxan och klättrar ner för att kolla ut alternativen och starten.
Rätt snart så inser jag att det inte kommer att gå så lätt som tanken planerat nere i stugan och via de bilder jag tagit vid tidigare tillfälle.
Men snart har jag hittat ett gångbart alternativ och med repet i högsta hugg så kan jag ge Anna lite repstöd innan jag själv glider ner och efter. Åker ner den inledande passagen till en klippvägg, där jag hittat en perfekt placering för en pitong och gör en kort firning till ett "större" snöfält...vi är på G!

Åket gick att se i stora drag när vi passerade under, på vägen upp via Stor Glaciären. Allt kändes relativt uppenbart, med ett par partier som behövdes memoreras ut. Annars var det bara att hoppas på bra stabil snö och att vi skulle hitta firningspunkter.
Laddade med 2x40m rep, lite pitonger, 2-3kilar och 2 is skruvar så kändes det fullt genomförbart.
Så länge snön sitter fas vill säga...
Anna firar in på J B Couloir
Ut på första snöfältet, testar ett par stillsamma vändningar och sen en hoppsväng.
-Sitter bra, ropar jag upp till Anna.
Som förstås redan fattat det och så snart jag kommit undan lite hänger på efter.
Full fart på Anna, igen.
In över det första skärande klippartiet så hittar vi, i den tilltagande vinden och snödrevet, rätt ingång till nästa parti. Passerar ett par tajta klippassager och lyckas precis sätta sista hopsvängen på omfryst snö/is och få in stålkanterna i isen.
Trampar ut till ett område med svallis där jag enkelt får till en abalakov.
Kort firning ner till nästa mindre snöfält från var vi kan ta oss ner till utstegs couloiren ner mot glaciären.
Totalt tre firningar varav två på abalakovs, så bara två hål i isen efter oss.
Och en snygg avslutande ränna ner ut på Storglaciären.




Retur

På vägen hem. Det har hunnit gå tre veckor sedan jag kom upp. Då i ett landskap som mest blänkte av öppet vatten och grön bruna myrar. Nu pudrat av ett fint vitt snötäcke som gör allt för att dölja vegetationen. En vegetation som de två grävskoporna fortfarande verkar göra allt för att förtära, där dom står och slåss med en motsträvig morän. Och jag slås än en gång av hur ogenomtänkt jag finner det vara, ogenomtänkt på det sättet om alternativen verkligen har fått den chans dom verkligen förtjänar. Alternativen om att slippa ett massivt förfulande ingrepp även här!?
Men landskapet runt omkring är lika imponerande som vanligt och precis som gångerna tidigare så ser jag nya linjer och möjligheter att både klättra upp på och åka skidor nerför. Det tycks, som tur är för en inbiten Kebare, aldrig ta slut på fjäll.


// Grip alltid ett gynnsamt ögonblick!