* From the Bergrestaurant Hohsaas (3140 m), follow the marked path that climbs towards the E along the Geissrücken. Around 3200 m the path ends; advancing as best you can in the scree (tracks, cairns), go around the upper part of the Geissrücken on the right (S slope). Set foot on the glacier around 3300 m and, via a slightly marked pass, reach the Hohlaubgletscher. Cross the rocky slope from p.3572m (cairn, not very visible at night) and, via an ascending traverse towards the NE, reach the Lagginjoch (3499 m, last meters on unstable rock). Approx. 1 hour.
* From the Weissmieshütte (2726 m), follow the path that leads to Hohsaas up to around 3000 m. From there, climb in an E direction in the scree (tracks) until reaching the Holaubgletscher, which you climb as best you can (crevasses) to the Lagginjoch (3499 m, last meters on unstable rock). 2h
N Ridge 3-5h
From Lagginjoch, attack the ridge first from the E side then follow the ridge while staying on the edge as much as possible. The slightly steep start leads to the slab in 4, protected at its foot by a piton and a bolt, in the slab there are a total of 2 bolts, a bar and a red friend stuck in a crack 1 m to the right of the edge. You then easily reach a antecime from which the ridge becomes more tapered.
Start of the Arete
The route is still long and the climb remains steep, many passages from III to III+, often on small exposed slabs. Follow the ridge as easy as possible or go around certain teeth, several descents equipped with rings (useless rappels). The crampon marks help to remove doubts about the route. With the IV slab at the beginning, only one other passage is equipped, a sort of 1 meter wide slab (2 bolts) which leads to the top of a small tooth, 2 pitons at the back of this summit (observations of 12.09.22). Finally we reach the snowy ridge which we follow without difficulty to the summit.
Approche
* Du Bergrestaurant Hohsaas (3140 m), suivre le sentier balisé qui monte vers l'E le long du Geissrücken. Vers 3200 m le sentier s'arrête ; en avançant au mieux dans les éboulis (traces, cairns), contourner la partie supérieure du Geissrücken par la droite (versant S). Prendre pied sur le glacier vers 3300 m et, en passant par un col peu marqué, atteindre le Hohlaubgletscher. Franchir la côte
rocheuse issue du p.3572m (cairn, peu visible la nuit) et, par une traversée ascendante vers le NE, atteindre le Lagginjoch (3499 m, derniers mètres en rocher instable). Env. 1h.
* De la Weissmieshütte (2726 m), suivre le sentier qui mène à Hohsaas jusqu'à environ 3000 m. De là, monter en direction E dans les éboulis (traces) jusqu'à atteindre le Holaubgletscher, que l'on remonte au mieux (crevasses) jusqu'au Lagginjoch (3499 m, derniers mètres en rocher instable). 2h
Jack Roseland on the Weissmeiss arête
Arête N 3-5h
Du Lagginjoch attaquer l'arête d'abord par le côté E puis suivre l'arête en restant au maximum sur le fil. Le début peu soutenu mène à la dalle en 4, protégée à son pied par un piton et un spit, dans la dalle il y a au total 2 spits, une barre et un friend rouge coincé dans une fissure 1 m à droite du fil. On rejoint alors sans difficulté une antécime à partir de laquelle l'arête devient plus effilée. La course est encore longue et la grimpe reste soutenue, de nombreux passages de III à III+, souvent sur de petites dalles expo. Suivre l'arête au plus facile ou contourner certaines dents, plusieurs désescalades équipées d'anneaux (rappels inutiles). Les traces de crampons permettent de lever les doutes concernant l'itinéraire. Avec la dalle en IV du début un seul autre passage est équipé, une sorte de dalle d'1 mètre de large (2 spits) qui mène au sommet d'une petite dent, 2 pitons à l'arrière de ce sommet (constatations du 12.09.22). Au final on atteint l'arête neigeuse qu'on suit sans difficulté jusqu'au sommet.
Jack Roseland on the summit after 3hours of climbing.
Utbudet av repbromsar kan väl sägas ökat dramatiskt. Ibland till en höjd som närmast kan påstås osunt överdriven av företag som nästan anstränger sig allt för mycket. Vilket även inneburit återkallande av dessa produkter.
BD Pilot och Mammut Smart 2.0
Själv har jag ett par favoriter, för säkring av den som följer likväl av den som leder.
Och jag föredrar att bli säkrad pa led av en hjälplåsande sådan. Typ BD Pilot.
Okomplicerad och lätt.
HMS säkring med en extra karbin genom låsrepet Med den så hjälplåser den repet
Men, ibland blir det ju fel och ”man” åker iväg utan vare sig den ena eller andra, i ren glömska. Så då får ”man” ta till äldre beprövade lösningar. Som HMS och karbinbroms. Men en HMS tvinnar ju rep och en karbinbroms är inte helt skottsäkert att säkra den som leder. Så jag fördrar en karbinbroms för säkring av 2:an och en modifierad HMS för säkring av 1:an Genom att klippa in en karbin i loopen på HMSen så blir det lättare att mata ut rep. Kan vara ett extra elände om repen är blöta. Dessutom tvinnar det mindre.
Genom att dra ut repet genom den extra karbinen så löper repet enklare Dessutom, twinnar mindre
Säkring med 2 karbiner Låt repet löpa genom båda karbinerna och tillbaka genom den ena så repet hamnar emellan karbinerna
Och för descenten, firningen!?
Fira på ett rep och håll det andra på sidan så dom inte infiltrerar sig.
Även om man firar på ett tunnare twinn rep så blir friktionen nog.
// Jag rekommenderar att träna på dessa innan i en säker miljö innan!!
Under Maj månad 2022, över 29 dgr, gjorde vi, 6 st medlemmar i the Jubilee expedition 2022, en travers av en stor del av Svalbard på skidor. Med var sin välfylld pulka.
Hela äventyret organiserades av @jonaspaurell och Minou Hellgren.
En arrangemang som tagit väl sina 2 år att pyssla ihop.
Grund tanken var att försöka upprepa den expedition som Erik Adolf Nordenskiöld gjorde för ganska precis 150 år sedan. Men på grund av de stora klimatförändringar som vi moderna människor har skapat och som så markant har tagit fart sedan industrialiseringen och som tenderar att bara öka för att rent av närmast skena.
Detta gjorde att vi kunde inte gå hela den rutt som gjordes då. Det går helt enkelt inte att på ett rimligt säkert sätt gå över till Nordost landet på Svalbard p g a packis och öppet vatten.
Så vi gjorde en alternativ rutt som fick justeras och uppdateras relativt frekvent.
Vår plan och uppgift var att dels se vad som fortfarande är möjligt att göra i området samt att mäta och ta med oss viss data över ett flertal av glaciärerna. Således hade vi två forskare på området med. För att föreviga hela utflykten så deltog två filmare/fotografer, några av de mest rutinerade inom området gällande skidor, natur och kunskap i att jobba i krävande miljöer.
Jag själv kom med för att försöka säkerställa att samtliga deltagare kom tillbaka i ett gott skick och helst utan obehagliga tillbud.
Kartan över Spitzbergen med vår tänkta färdplan
Det blev ett ytterst inspirerande jobb som krävde en stor del anpassningsförmåga, öppenhet och känsla för vad som var möjligt. Och en rejäl dos navigering i minst sagt intressant väder.
Som om inte havsis och glaciärer är krävande nog så tillkommer dessutom inslaget av isbjörn, som vi givetvis ville undvika konfrontation med in i det längsta. Detta bidrog också till en del justering av den ursprungliga planen.
Under expeditionen så upplevde vi fantastiska och dramatiska vyer, enorma glaciärer som tog dagar att passera. Storslagen kyla och brutala stormar, stormar som ibland varade i flera dagar i sträck där vi endast kunde lämna tältet för att se till varandra och förbättra stormskyddet.
Vi hade goda möjligheter att pröva och testa vår utrustning till bristningsgränsen av vilka en del helt enkelt kollapsade och slutade fungera; tält, thermosar, kök, kastrullhandtag…kläder.
Men på det stora hela så klarade det mesta en relativt hård påfrestning.
Vi hade bland annat behagliga nätter i våra Helsport sovsäckar.
Mitt CRUX tält, CRUX shadow SL var mitt lilla slott och gav ett synnerligen bekvämt, om än i sin litenhet, skydd.
Ett bekvämt skydd i väder som bjöd på vind över 25m/s och ner till -28 grader. Men även en hel dag med regn och byvindar. Vi fick uppleva att gå från full vinter till en arktisk sommar. En sommar som gjorde det helt omöjligt att gå som planerat, på skidor hela vägen ut till Longyearbyn. Istället fick vi ta oss ner till Biliefjorden och där vi dag två nere vid havsisen, kunde ropa upp en passerande båt på radion och vi fick båtluffa tillbaka sista biten ut.
Totalt var vi ute i 29 dagar och gick från 79,8’ grader norr och nästan 300 km.
Alla kom tillbaka oskadade, förutom några frostbett och numba fingrar och tår.
Men en exit ut från Nordenskiölds breen som kom att ske i det sista av möjligt att göra fortsatt på skidor. Och utan att behöva bära vare sig skidor eller pulka. Något som kan beskrivas som mera tur än skicklighet. Men, det är aldrig fel med lite tur.
Och vi kunde unna oss, vissa mer än andra, en rejäl återkomst fest bland Longyearbyens barer.
Idag sitter jag helt plötsligt hemma och jag kan på många sätt redan sakna den fascinerande och behagliga dagsrytmen från Svalbard i den magiska midnattssolen. Dagarna fastblåst inne i tältet, natten under bar himmel nere på stranden, naturen..!
För er som vill se och ta del av allt så kommer det bl a att hållas en film- fotoutställning mars-februari 2023 på Färghuset i Stockholm. Filmvisningar kommer även att bli aktuella på ett flertal platser och plattformar. Håll utskick på #Jubilleexpedition2022.
Tills dess, håll till godo med knappa 30minuter av bilder och film sekvenser som på sitt sätt sammanfattar detta storslagna äventyr.
Deltagare •jonaspaurell organisateur •ERIK HUSS - Climat team research •Minou Hellgren Organisateur •Susana Hancock - Climat team research •Martin Olson Photo & Film •Awi Rabelista Nijhof - Photo and Film
•Krister Jonsson - IFMGA Mountain guide / chef sécurité
//
Ett utdrag ur min dagbok som jag förde under dagarna, det fanns lite tid i tältet på kvällarna...
2/5 Måndag den andra maj. Alarmet ringer på bordet bredvid sängen, taxin ut till flyget är beställd till 04:45. En taxitur på morgonkvisten ut till Arlanda. 960 spänn på knappa timman med Taxi-Torsten, därefter incheck med SAS flight till Longyearbyen via Oslo. 30 dagar arktisk vinter expedition väntar. Bref; vi flyger till Longyearbyn, landar 14:40, tar oss till Hotellet för att packa utrustning för 28 dgr i tält. Avfärd är tänkt att gå dagen efter, 3/5, med skoter ut till Åsgardfonna, en sträcka på ca 350km. Därifrån ska vi med skidor och pulkor cirkla Mosselbukta halvön på Spitsbergens nordligaste spets upp till 80:e breddgraden via Polheim och ut till Verlegenhuken för att sen försöka korsa över till Nordaustlandet. Något vi redan vet inte går då Hinlopen Stretet inte längre fryser utan är mest öppet vatten med stora mängder packis. Dvs livsfarligt att passera. Istället väntar retur.
Allt gott så långt.
Om inte det vore för att jag börjar morgonen med att vrida knöt ur led, en gammal skada som ibland gör sig påmind. Och det händer nu!! Brukar vanligtvis gå tillbaka om jag bara sitter ner och låter musklerna runt knät slappna av. Något som tar mellan 5min till en halvtimma, men det finns ingen tid för nu.
Haltar halvhjälpligt runt i lägenheten ute vid Telefonplan och utan hjälp av min hustru så hade jag inte ens tagit mig till den väntande Taxi-Torsten.
Långt senare samma dag. Det har blivit kväll. Övriga gänget flänger stirrigt runt och packar och packar om i pulkorna.
Jag sitter lite vemodigt på hotellrummet med närmsta månadens sista öl med benet så avslappnat som möjligt. Telefonen ringer, det är min hustru. Tar en klunk, svarar och slår ett välriktat slag på utsidan knät, det hoppar tillbaka i läge!
3/5 Avförd Longyearbyen med Hurtigruten Newton tSvalbard. 7 skotrar, 13 personer och ca 1050kg utrustning. Med min skoter chaffis Robert lämnade vi Longyearbyn 10:15, körde knappa 10 min innan vår skoter gick sönder. Snabb avkastning och retur tillbaka för byte av fordon till en ny Lynx 800.
Korsade några magiska storslagna områden i växlande väder upp tilll dryga 1200möh och Nordensköldbreen där vi lade första depån för returen, depå lll.
Forsatt upp över Trebreepasset och ner mot Veteranen. Passerande högsta toppen på Svalbard, den 1750 meter höga Newton toppen på vägen. Där vi får resan nästa haveri. Ett kälkfäste släpper med drag, krok och båge; allt.
Sen upp över Himinbjorgfonna och Åsgardfonna där vi 11h senare anlände läger 1. Tåbreen på 79.80:e breddgraden
Satte upp tältläger i lätt bris, ca -10grader och lätt snödrev.
Kvällskaffe och i säng med middag strax efter kl 00:00.
4/5 Vaknar upp ett flertal ggr under natten, lite svårt att slappna av och sova. Går ut 2ggr för att kolla ev Björn symptom. men båda gånger bara vind och lite björn stress. Kl 04:45 blir jag väkt av Erik som hör en björn cirkulera runt tälten och morrar. Det är Jonas som underhåller med högljutt snarkande.
Vaknar och kliver upp 09;20.
Tältdag
-10grader och stark bris, ca 7-8m/s
5/5 Strålande väder!! 3-5m/s och -10. Planen är att förflytta oss mot Polheim, Adolf-Axel Nordenskiölds övervintring under 2 år.
Lite inledande vapenträning och sen sen avfärd ner Tåbreen mot Mosselbukta.
På vägen undviker jag en enorm vindkanal som bildats vid en nunatak på Östra utlöparen av Tåbreen.
En lång platt passage tar oss över till Mosselvatnet där vi lägger L2 på 100möh.
En magisk kväll! Vindstilla och -5
Kvällstur ner mot bukta för att spana efter säl och ev björn som båda lyser med sin frånvaro.
.jpg)
