May 23, 2018

Keb`lines - 2018

  En av mina favoritplatser för skidåkning är den svenska Lappland och området kring Kebnekaise massivet.
De högsta toppar är inte så höga som de toppar jag har omringande mitt hus utanför Chamonix. Men stillheten och de vackra omgivningarna med en närmast oändlig fjällkedja ger detta område en mytisk känsla. Lägg sedan till tillförlitligheten med en god mängd snö under vintermånaderna och med upp till 1000 vertikala meter så är det mer än tillräckligt bra.
Jag har jobbat i dessa områden i många år, både vinter och sommar. Men vinterperioden är min klara favoritperiod på året. Och för varje nytt besök ser jag en ny möjlighet och en ny linje att åka skidor, som håller mig tänkande och i planering under hela året fram till nästa gång och nästa gång.


En av dessa linjer finns på östsidan av Singichokka. Ett berg som står ståtligt i slutet av Laddjuvaggi, dalen som startar från vägens slut i Nikkaloukta. Det stiger upp till 1706 meter över havet och från toppen är det cirka 1000 vertikala meter ner till dalen via öst väggen. Ett face som håller en fantastisk linje över någon exponerad terräng, inklusive ett par iögonfallande hyllor.
Att närma sig "Singi" görs bäst från STFs fjällstation, via Laddjuvaggi-dalen. Sen att komma till toppen är et projekt i sig själv. Antingen genom att gå runt och upp via västsidan från Singivaggi, en lång rutt som cirklar hela fjället. Eller direkt upp via samma ansikte från öst. En linje som har klättrats på sommaren och kanske på vintern.
Eftersom facet är som nämnts, både brant och exponerat, är tidpunkten initial. Det är benäget för laviner i början av vintern, eftersom snön inte stabiliserar på grund av kalla temperaturer. Och senare på våren blir det snabbt för varmt, resulterande i enorma slask laviner nerför hela fjällsidan.

Fina vyer nerför "Troll Hyllorna"
Jag lyckades hitta ett perfekt moment i mitten av april, med rätt mängd snö och en fri eftermiddag efter avslutad arbetsdag.
Utrustad med isyxa, stegjärn, ett 40m rep och ett par isskruvar, några pitoner och kilar, startar jag upp för väggen som snart blir till knädjup pulver snö!

Eftersom det började känna sig lite skrämmande flyr jag ut på den brantare med betydligt mindre snöbelagda klippan till höger. Vilket ger mig mer teknisk klättring men mindre risk att bli lavinartad. De första 200-300 meter går ganska snabbt tills jag blir tvungen att kringgå en 20 m högt isparti. Därefter upp lite mer brant snö, över ett krökt hyllsystem upp till basen av nästa ispelare. Den här är lite kortare men omöjlig att traversera runt. Eftersom jag bara hade en isyxa, är jag tvungen att klättra upp högt, låsa av på yxan och placera en isskruv, gå upp i skruven och repetera. Allt detta tar lite tid , och lite kraft, men enda sättet att göra det tillräckligt säkert. Efter några 4-5 meter vertikal is lättar det av. Upp till "troll hyllorna", en super coolt parti med 45/50° brant sektion vinklat hyllsystem, fyllda med 40cm perfekt pudersnö.
Efter det ett par och några tekniska men korta sektioner över sten och belagsdödande terräng för skidorna på returen...
Sen en kort travers tillbaka till höger och sedan toppfältet upp på Singichokka.
En schyst alpin tur att bara klättra sig i sig själv, men nu till själva höjdpunkten; ner på skidorna!


En kort stopp, från klätter- till skidmode. Lite energi påfyllning och nytt fokus, den här gången i nedförsbacke och en "no fall reminder".
Jag låser mina RT-bindningar, isyxan placerad för att lätt nås mellan rygg och säck, allée!
De första svängarna är alltid lite catchy på ett så pass brant åk, men jag vet åtminstone hur stabilt snöpacken är och var att undvika stenar och klippor.
Efter att par svängar släpper spänningen lite och jag kan alpanna av mera i åkningen. Ner mot "Troll Hyllorna" ligger snön rätt hård men väl nere på själva hyll systemet så ligger det ca 30-40cm kall puder snö, som gjort att stå på i. Ner mot första ispassagen och en kort firning.
En mindre överläggning med mig själv när jag tänkte tanken på att hoppa den korta delen av isen, men risken för ett fall eller att impackten på snön ger en domino effekt på snöpacken och utlöser ett skred. Överger den idéen rätt snabbt! Och då jag hade förberett några av ankarna för descenten går den första firningen ganska snabbt och enkelt.
Återigen lite skön behaglig snö under skidorna...

Den andra firningen blir lite knepigare eftersom mitt 40 meter rep ger en begränsade firnings längd. Så jag blir tvungen att klättra några meter för att hitta en bra placering för en kil.
Efter det andra firningen blir livet till en ren glädje, alla tekniskt svåra passager avklarade. Och med några avslutande öppnande svängar blev linjen satt - "The Last In Line" AD, 5,4, E3 / 50 ° 950m


Denna rutt är en av många branta och tekniska skidbackar i detta område och den här har varit 4-5 år med mig, med planering och väntan på rätt ögonblick. En seriös descdnt som den här jag puschar jag aldrig in i. Det är inte värt den risken eftersom det är en ganska farlig sport i sig själv till att börja med.
Som alltid efter att jag har avslutat ett projekt så här, känner jag mig lite tom och förlorad. Nöjd över att har allt gått bra absolut, men som att jag ändå har förlorat en gammal vän.

Route The Last In Line
Grade AD, 5.4, E3 / 50° 950m 
Utrustning
50m rep, 2 Isyxor (optimalt), 2-3 isskruvar, några mellanstora kilar och 2-3 pitonger.