Jul 5, 2018

Mittellegi Arete - an Eiger Classic

  The Eiger north face is probably if the most know at least one of the most well known big routes in the world. And a must do for an alpinist. The White Spider was one of the first books I read about climbing and became more or less obsessed with the idea to climb that historical face one day.
The over 1800 vertical meter wall has a lot of routes, all of them very serious undertaking, but the most known I would say is the 1938 route, done by Heinrich Harrer, Anderl Heckmair, Ludwig Vörg and Fritz Kasparek. This wall is also known as "die Mordwand" I don't need to say way!!
Mittellegi Arete, seen from the south

If you want to find a bit less mourderous and easier route to this famous peak the Mittellegi route is a much more relaxed climb via the East ridge of Eiger. This involves 615 vertical meters from the Mittellegi Hut to the summit. 
Exit tunnels
The hut itself is reached via the Eismeer gletcher/train station and takes about 2h walking/climbing. And in fact the first 3-4meters is the hardest of the whole climb to the summit. The approach up to the hut from the glacier can sometimes be quite interesting over the rimeye and climbing over the first couple of bolts is the far most technical on the whole route. The approach up over the slabs is not a good idea to do in wet weather or snow conditions...its a bit steep and exposed! Probably very keen to avalanche if its snow covered.

Once at the refuge, which is gardiennage by the Grindelwald Bergsteiger verein, la Société des Guides de Grindelwald, the views over the whole alpes are just stunning. Just at the start of the arete of climbing for the next day!
Once you have started climbing the route finding is quite obvious, just follow the ridge! If you are confident with the grade and the type of climbing you don't need must pro and gear with you. Some mid size cams like Green and Red Omega and 2-3 mid size nuts, 4-5 QD´s and a 50m rope, or 2x30m.
Looks like exit!
Once at the top you have passed the famous exit ramps from the 1938 route.

The descent is either done via the west flank to Kleine Scheidegg or the South Ridge down to Mönchjoch. Just a matter of time and how much money you want to spend on the train.
But a nice trippel is to climb Eiger - Mönch - Jungfrau and the the choice is best done to go to the Mönchjoch hut afterwards.
The descent involves several rappels on fixed anchors and then the last bit over the final ridge and aretes to the glacier can be quite tiresome and somewhat difficult to find - it´s much longer and time consuming than it first looks.



The Eismeer can be a bit exiting as well!
First pitch climbing from Eismeer gletcher


Grilleggi time!





Summit!!
Time of year
June-October

Time
Allow 3-3/12h to the summit and about the same for the descent

Equipment
50m rope or 2x30m
1-2 mid size cams #1-#2 or green/red Omega*
4-5 QD´s
Glacier equipment

More info
www.grindelwaldsports

*Optimal 
Summit ridge of Mönch
Early morning en route towards Jungfrau






Summit of Jungfrau 

May 23, 2018

Keb`lines - 2018

  En av mina favoritplatser för skidåkning är den svenska Lappland och området kring Kebnekaise massivet.
De högsta toppar är inte så höga som de toppar jag har omringande mitt hus utanför Chamonix. Men stillheten och de vackra omgivningarna med en närmast oändlig fjällkedja ger detta område en mytisk känsla. Lägg sedan till tillförlitligheten med en god mängd snö under vintermånaderna och med upp till 1000 vertikala meter så är det mer än tillräckligt bra.
Jag har jobbat i dessa områden i många år, både vinter och sommar. Men vinterperioden är min klara favoritperiod på året. Och för varje nytt besök ser jag en ny möjlighet och en ny linje att åka skidor, som håller mig tänkande och i planering under hela året fram till nästa gång och nästa gång.


En av dessa linjer finns på östsidan av Singichokka. Ett berg som står ståtligt i slutet av Laddjuvaggi, dalen som startar från vägens slut i Nikkaloukta. Det stiger upp till 1706 meter över havet och från toppen är det cirka 1000 vertikala meter ner till dalen via öst väggen. Ett face som håller en fantastisk linje över någon exponerad terräng, inklusive ett par iögonfallande hyllor.
Att närma sig "Singi" görs bäst från STFs fjällstation, via Laddjuvaggi-dalen. Sen att komma till toppen är et projekt i sig själv. Antingen genom att gå runt och upp via västsidan från Singivaggi, en lång rutt som cirklar hela fjället. Eller direkt upp via samma ansikte från öst. En linje som har klättrats på sommaren och kanske på vintern.
Eftersom facet är som nämnts, både brant och exponerat, är tidpunkten initial. Det är benäget för laviner i början av vintern, eftersom snön inte stabiliserar på grund av kalla temperaturer. Och senare på våren blir det snabbt för varmt, resulterande i enorma slask laviner nerför hela fjällsidan.

Fina vyer nerför "Troll Hyllorna"
Jag lyckades hitta ett perfekt moment i mitten av april, med rätt mängd snö och en fri eftermiddag efter avslutad arbetsdag.
Utrustad med isyxa, stegjärn, ett 40m rep och ett par isskruvar, några pitoner och kilar, startar jag upp för väggen som snart blir till knädjup pulver snö!

Eftersom det började känna sig lite skrämmande flyr jag ut på den brantare med betydligt mindre snöbelagda klippan till höger. Vilket ger mig mer teknisk klättring men mindre risk att bli lavinartad. De första 200-300 meter går ganska snabbt tills jag blir tvungen att kringgå en 20 m högt isparti. Därefter upp lite mer brant snö, över ett krökt hyllsystem upp till basen av nästa ispelare. Den här är lite kortare men omöjlig att traversera runt. Eftersom jag bara hade en isyxa, är jag tvungen att klättra upp högt, låsa av på yxan och placera en isskruv, gå upp i skruven och repetera. Allt detta tar lite tid , och lite kraft, men enda sättet att göra det tillräckligt säkert. Efter några 4-5 meter vertikal is lättar det av. Upp till "troll hyllorna", en super coolt parti med 45/50° brant sektion vinklat hyllsystem, fyllda med 40cm perfekt pudersnö.
Efter det ett par och några tekniska men korta sektioner över sten och belagsdödande terräng för skidorna på returen...
Sen en kort travers tillbaka till höger och sedan toppfältet upp på Singichokka.
En schyst alpin tur att bara klättra sig i sig själv, men nu till själva höjdpunkten; ner på skidorna!


En kort stopp, från klätter- till skidmode. Lite energi påfyllning och nytt fokus, den här gången i nedförsbacke och en "no fall reminder".
Jag låser mina RT-bindningar, isyxan placerad för att lätt nås mellan rygg och säck, allée!
De första svängarna är alltid lite catchy på ett så pass brant åk, men jag vet åtminstone hur stabilt snöpacken är och var att undvika stenar och klippor.
Efter att par svängar släpper spänningen lite och jag kan alpanna av mera i åkningen. Ner mot "Troll Hyllorna" ligger snön rätt hård men väl nere på själva hyll systemet så ligger det ca 30-40cm kall puder snö, som gjort att stå på i. Ner mot första ispassagen och en kort firning.
En mindre överläggning med mig själv när jag tänkte tanken på att hoppa den korta delen av isen, men risken för ett fall eller att impackten på snön ger en domino effekt på snöpacken och utlöser ett skred. Överger den idéen rätt snabbt! Och då jag hade förberett några av ankarna för descenten går den första firningen ganska snabbt och enkelt.
Återigen lite skön behaglig snö under skidorna...

Den andra firningen blir lite knepigare eftersom mitt 40 meter rep ger en begränsade firnings längd. Så jag blir tvungen att klättra några meter för att hitta en bra placering för en kil.
Efter det andra firningen blir livet till en ren glädje, alla tekniskt svåra passager avklarade. Och med några avslutande öppnande svängar blev linjen satt - "The Last In Line" AD, 5,4, E3 / 50 ° 950m


Denna rutt är en av många branta och tekniska skidbackar i detta område och den här har varit 4-5 år med mig, med planering och väntan på rätt ögonblick. En seriös descdnt som den här jag puschar jag aldrig in i. Det är inte värt den risken eftersom det är en ganska farlig sport i sig själv till att börja med.
Som alltid efter att jag har avslutat ett projekt så här, känner jag mig lite tom och förlorad. Nöjd över att har allt gått bra absolut, men som att jag ändå har förlorat en gammal vän.

Route The Last In Line
Grade AD, 5.4, E3 / 50° 950m 
Utrustning
50m rep, 2 Isyxor (optimalt), 2-3 isskruvar, några mellanstora kilar och 2-3 pitonger.


Apr 1, 2018

The ART OF BELAYING

  After one of the most memorable winters, spring is getting closer even in the central Alps and Chamonix. Even though it was snowing down to 550mts this very morning and some 40cm fresh pow at Aiguille du Midi, again!
Pas de Chevre
But the warmth from the sun is getting reminded as soon it beats the clouds. And already we have had time to enjoy some afternoons of sports climbing in the valley l´Arve.
So its time to look over the dragging equipment and maybe repeat some of the technical stuff, like the belay devices and the way of belaying.
Couloir Spéciaux - Contamines
  Way to often I see people belaying their partner in such an uncontrolled and unemotional way. With just way to much rope out and never active in their belaying. Which in an event of a fall, its just unnecessary long and with a greater risk of injury.
An active belayer has many advantages while climbing.
A few;
#It makes the lead climber more safety
#The lead climber can relax and climb in a higher level and confidence
#Less stress on the equipment
#Less boring time for the belayer
#More professional and fun
One very bored belayer...this lead climber will in best case just get a long flight...
A very bored belayer, but at least he got a mail or SMS!?
The art of belaying is so much more then just feeding the rope trough a belay device. Sometimes a self-locking device like the traditional Gri Gri is the best solution. But sometimes it locks the rope to hard, like on a badly protected trad route. When you want a softer brake in the event of a fall.
Also it is sometimes a good idea to have the belayer secured for up-air pull if the leader falls, but there is also reasons not to. When you want more dynamic in the system.

All depending on the route, climbers weight and how the terrain below looks like.
So there is not just one single answer in this matter, put in details it is as complex as the climb almost! And with a "on his toes belayer" its a good source for staying safe.
Inspired belayer...
  The worst cases are the ones who just feed out the rope, and why not at the same time as they are talking to their long time seen friend of checking their Facebook.
Or just being bored on the ground, not engaged in the climb and achievement of the lead climber.
With a huge loop of rope around their feet´s and legs.



Proper technique
Always be alert with your leader. The rope connected between you is like a living wire which directly gives an induction of the living performance above. With some living slack in the rope, sometimes more, sometimes less. But always some free rope of movement. 


When its time to clip, feed out rope with your arm and take a step forward as well to reduce the friction.
The worst and shitty situation is when I pull up the rope just to be stucked some 10cm below the clip, cause the rope gets tight!
Feel and feed!!
Next, specially with a high clip, pull in the free rope when the leader climb/moves upwards towards the last pro placed. And be observant to start feeding abut again once the piece is passed.
All this make the whole experience more interesting for the belayer and so much more joy for the leader. At least if you like to avoid long unnecessary falls, hitting some rock on the way down...



 A couple of really good tests regarding belaying, anchors and forces done by Petzl and Black Diamond, which gives a good reminder of the value of good techniques and proper rope- and equipment handling.

BlackDiamond Equipment
Petzl Forces at work

/
Climb safe, and watch your partner!