Nov 11, 2018

How to tie in to your harness

Fact: Tying in, whether you’re threading the rope bottom-up, or top-down, is the single most important part of your climbing day. There’s no room for distractions. So whatever method you’re comfortable with, and will nail 100% every time, that’s the “safest” method for you.
But, is there a best or safest method to tie in to your harness?

You always want to ensure that you tie in to both the leg loop and waist belt tie-in points. Personally, I learned to tie in bottom-up, and since I am quite a bit of traditional and superstitieux person I have stayed that way. For me it also makes sense to see the eight well in front of me when I have thread the first part of the eight in my harness, making it easier to follow out, nice and clean. But this is when I tie in with a figure of eight.
When I tie in with a bowline, I always thread it top-down, because it makes a cleaner ending of the knot when I secure the extra rope with an overhand knot, which then sets on the downside of the harness, away from the loop. And, it is also easier to measure the length of rope neede for the knot, from the loop to my knee is the perfect length to tie and secure the knot.
Also for Adam Ondra*, the method depends which knot he uses: “With the bowline I go top down,”  “With the eight I go bottom-up”. A quick look shows that many other climbers do the same. U.S. National Champion Sean Bailey* and Patxi Usobiaga* are bottom-uppers when they tie in with an eight.
Swiss mountain guide Mathias Hediger/IFMGA has his opinion clear;
”for classic alpinism I am doing figure of eight and for sportsclimbing with lots of falls I am using Prohaska but double or backlooped with double guideknot”
Figure of eight, treaded bottom up

Start of a Bowline/Prohaska
Some people argue that the rope should be thread from above, which reduces the risk of missing the waist loop. If your only tied in to the legs, you will most likely flip and fall up side down, in worst case even fall out of the harness. But, if you ever taken a fall in a Swami belt only, you will have learned the reason why Bill Forrester, already back in 1967, came up with the first prototypes of our modern style of harnesses with integrated leg-loops. Leg-loops are designed to take most of the load when falling. Something they already then knew was the best way to make life more comfortable after a leader fall. In lab testing, it is shown that the leg loops take 70 to 80 percent of the load in a fall. So, if you were to only hit one tie-in point, the leg loop is the one that takes the majority of the load.
So again, the best is of course to do it right and make sure both loops are in the rope. The interesting thing here though is that in my survey most climbers, mountain guides as well as amateurs and climbing professionals, tend to tie in bottom-up when they tie in with a figure of eight. So, my theory (and something most people asked respond to*) is that the knot itself is easier to control when tied in bottom-up.

Then next question, how do you tie in to your harness, in the belay loop or in the waist+leg-loops? Again, personally I do both.
The belay loop is the strongest point on the harness and the only part that is load tested. Anything hard should attach to the belay loop (e.g., a locking carabiner while belaying or rappelling). When reading on they strongly advice; ”Warning: You should not tie anything around the belay loop, including a daisy chain or sling. The belay loop will wear through quicker and is not designed to be used in this fashion. Belay loops are made of nylon webbing.” (

Figure of Eight direct in the belay loop

A few years ago the Germain Alpine Club, DAV, had this discussion on the table. Tying in to the belay loop was thought to be less material consuming and the rope would not move around as much when clipping in on lead, thus way save the harness and make it more secure. This turned out to be more of a theory than the truth. But, DAV, tested both variations and at one point actually recommended to tie direct into the belay loop instead of leg+waist loops. Nowadays they recommend both variations as equal.
Bowline variations called "Prohaska"

Personally, like the German mountain guide Stephan Schanderl, I use both. Just depending on the situation. Most of the time I tie direct in the belay loop, it is the strongest point, and then I use the figure of eight. When I climb something that I know I will have potential to fall on, I more often use variation of the bow line called the " double Prohaska". Since it is easier to un-tie after a fall. And then, because of the construction of the knot, I tie in to both loops, leg and waist, and top-bottom.

A small detail with a huge mythic touch. 

Note: All knots and variations here written in text are from our own experience with no data from any test lab.

*People asked in this survey; Heather Trevaren - KONG representant and climber, Stephan Schanderl - Mountain guide IFMGA/DAV, Carl Lundgren - Mountain guide/SBO, Adam Ondra - Pro climber, Sean Bailey and Patxi Usobiaga are bottom-uppers.

Oct 29, 2018

Gletchorn - Furka pass

Switzerland doesn't just hold a big number of happy cows that produces the lovely local swiss cheese. As we know, the country is filled with great granit and limestone, just waiting to be climbed.
One of these nice granit mountains is Gletchorn (3305m)
The route via its south ridge up to the summit is a great day out, easy route finding (follow the ridge!) and very high quality on solid rock.
Ok, the descent is a little so so with strange placed rappel anchors and a lot of loose stuff. But the climb is stunning and exposed.

Gletchorn Sudgrat
We packed the car, filled up Ford with fuel for the 3 hour drive from Chamonix to Furka.
Just passing col des Montets on the way with some climbing "on the way"
Since the Albertheim hutte is closed for renovation at this time, summer 2018, we made a reservation at the Tifenbach Hotel. Which meant we had an approchtime of about 30 seconds! Should be possible.
Morning over Furka pass

Tifenbach is an old hotel with a lot of personality, nice suited high above Realp and further away Andermatt. The standard is just as a climber want it to be, nice, clean and some good food and wine. (The chief can be a bit hard on the salt though) Even their coffee machine produces a great espresso.
Gletchorn Südgrat
The approach from Tiefenbach towards the surrounding mountains of Grauewand, Winterstock and Gletchorn is easily made from the hotel direct by foot or by taking the car some 100m back towards Furka pass and then drive up some 5 min on the private road. Just keep 7Chf in coins with you to pay the road fee.
Teemu on the frist part of Südgrat - Gletchorn
With a decent breakfast at 05.30 we left the hotel at 06.15 with a day of perfect weather ahead of us. Some +3-4°C and a light breeze made the start of the hike to a pleasure. With the company of 2 local Suisse climbers, we was taking turns of finding the best way. And a bit of individual race.
Just before Albertheim hutte the path heads back west for Gletchorn, passing more or less under Grauewand. All the time staying high on the trail and after 1 1/2h we was a the bottom of Sudgrat. With the race still running our Suisse friends decides to go up on the ride from the east side, but we keep to the plan and go on the historical and traditional way from the west side.
Higher on the Ridge, the pleasure just goes on
Once on the glacier, what ever is left of it, with crampons under our feets an other 10 min walk took us up to the base of the wall, with a couple of hundreds meter of scrambling up to the ridge line.
The topo says to stay far to the left but I decided to stay more in the center and just follow the most natural line of scmbling up to the ridge, An other 10-15 minutes.
The beautiful corners and aretes
Once on the ridge, all the effort put in turns out to a happy payback. Exposed climbing takes us further and higher up on solid rock with pleasant formations.
With the info from the topo I had equipped for a couple of pitons and some bolted belays. But unfortunately the local Suisses had gone all in, as they tend to do on all their routes nowadays in Gruyere country, and bolted up the cracks and slabs almost like a sport climb. Really sorry to see and experience. I just wish that the local guides didn't take their job to easy and make things way to simple and light. It is actually quite nice to put in own gear and stay a bit traditional, also in climbing.
No words needed - but looks like the locals don't have money for cam devices!
As often with climbs on ridges, it can give the feeling of "ok, so we are almost on the top" But then there is again a couple of sections and hided towers to be passed over. And there is a bit of down climbing, traverses and it just goes on. So as here, just when I think we are looking on the last and highest peak, the ridge just makes a turn and we have an other couple of 100 meters to cover. But, when your on the very summit, it is impossible to miss.
We are as high as we can get on this peak, and of course it is marked by a rappel anchor in situ.
An other stupid place number of bolts that for sure will get your rope stuck if you try to use it for descent!

Instead, after the obligatory summit pictures, we scramble around the peak, and continue a bit further on the ridge line. And the down climb on a bit loose rock towards a bit cairn that shows the start of the "trail" witch goes back downwards on the west side.
And with 3 rappels of 20m we are back on the west face and the last bit of scrambling down to Tiefengletcher.

Sudgrat of Gletchorn 3305
Max 4b / or 2 p A0

5-6 QD´s
Midsize Camelot's or Green/Red Omega cams
40m rope (2x30m or 1x50m for the rappels)

Plaisir West - Furka
Pictures below

Reservation at Tiefenbach
Tel: 0041(0)41 887 13 22

// Det långa talets korta mening!

Oct 22, 2018

Petit Flambeau - Via Laurent Grivel

 From Punta Helbronner there is a number of great alpine routes, which some are easily accessed then others. One of these is via Laurent Grivel on Petit Flambeau.
A new modern alpine route that follow ledges and ridges from the south side of Petit Flambeau up to the summit above col des Flambeaux (3407m)

Start from the Helbronner lift, take the lift down to the old Torino Hut, depending on season it might be possible to go direct out from the lift station to the glacier.
Head towards the Flambeaux col, but take the south side descent´ding down the glacier, but stay close to the rock. Not to far out on the glacier, a lot of crevasses, big ones!!

Aime for a red section of the cliff with a drilled bolt/hanger, which appears just when you might start to feel unhappy to descend any further!
Go up the first section of quite loose rock, tip toeing on easy feets...with grade 3-2 scrambling.
To the base of higher quality rock that goes up a steeper section over a crack formation. An other bolt in place. Just stay in the middle section of the rock face and the route is obvious.
After this you get to the "Mezza Luna" a short but really nice crux section over a half moon shaped crack. Also protected with a bolt.
The next section is again a little harder, but always good protection, bolts in place and good cracks to put in own gear.
The last short pitches follows more the ridge up towards the very exposed summit ridge.
Feels like climbing on bricks and lego...!

From the summit, easy scrambling back towards the glacier and the Flambeaux col but this time on the north side. And the last bit over the glacier to the best coffee in a high place at the bar at Helbronner.

  -We had a short but beautiful day out on this route. The access is very easy, but still we needed to take care avoiding the crevasses that at this time, beginning of October had opened up quite a bit.
The first section of scrambling is still an interesting undertaking, cause of all the loose rocks and its a big risk of a massiv rock fall. So better avoided in warm conditions!
Finally, getting up to the first section of "real" climbing was a relief. And my lead up the Mezza was just as beautiful climbing as anywhere on the Mont Blanc granit of friction. 
Then staying concentrated up the last sections and traversing the "Lego Ridge", well its spectacular enough for a rest day!

Via Laurent Grivel.  Petit Flambeau - Italy, Courmayeur

30-40m rope, best made in short pitches
4-6 QD´s
Red Alien
Green & Red Omega Cams
Small set of mid size wires
Slings for bealy
Glacier equipment
Link to - Route

Oct 1, 2018

Pierra Menta - Beaufortain

 Som ett mini Matterhorn sträcker sig Pierra Menta rakt upp mot himlen med sina 2714meter. En monolit uppbygd av en samling olika bergarter samlade under miljoner år till ett fast stycke konglomerat.
Solnedgång över Pierra Menta
Sägen säger att Jätten Gargantua lämnade sitt slott på stranden av Seinen en morgon efter att ha slukat sin frukost. Efter att ha startat söderut vände sig han sig snart österut. Han gick utan svårighet över Rhône dalen och in i Savoie. Snart bromsade sluttningarna, kuster och raviner hans framfart.
Han pausade då och då för att andas lite. Han hittade en näsduk i fickan en storlek på ett lakan och torkade ansiktet när han såg bergen sträcka sig så långt ögat kunde se. Glaciärerna och dess toppar badade i solsken och erbjöd ett bländande spektakel inför jättens förvånade ögon. När han nådde toppen av Aravis såg landskapet än mer grandiose ut.
Gargantua tröttnade aldrig på att beundra omgivningarna och inte minst det ståtliga Mont Blanc. Men plötsligt grep avundsjuka honom för att se vad som stod bakom denna imponerande barriär. Trots att han var en jätte kunde han inte korsa det formidabla Mont Blanc utan svårighet, så han föredrog att vara försiktig och gå runt den.
Han tog av till höger där passagen verkade lättare. Men på den plats där han tänkt sig att komma ner till krönet av Aravis, spärrade en gigantisk sten vägen, formad som en pyramid. Vansinnig av vrede drog sig Gargantua tillbaka för att få fart och med en enorm spark projicerade den mot himlen. Den enorma massan av sten svepte över, flög över raviner och dalar och landade slutligen på Roselendfjällen vid gränsen till Beaufortin och Tarentaise. Det blev Pierra Menta.

Hur det än är med den saken så uppstod ett berg med en idag stor samling leder av god kvalité.
200 meter klättring på en spektakulär monolit.
En route med Mont Blanc i vyn
Accessen sker lättast via Beufort till Treicol och sen per fot 2h. Sista biten in på vägen till parkeringen, 5km, är en smärre kostig, på dålig grusväg.
För en komplett upplevelse rekommenderas att gå upp och på vid CAF Refuge Presset. En av de mera sympatiska hyttorna i Haute Savoie, kända för sin Carbonara! En nyrenoverad Refuge vackert belägen vid en liten sjö och med grandios utsikt över just Pierra Menta.

Anmarch till ref. Presset

Från refugen är det ca 40min till insteget på nordsidan av Pierra Menta. Lägg till 10 minuter till för att gå runt via västsidan till Sydryggen. Arêten upp Arête Nord är en av klassikerna, 7 replängder med ett kort crux på 6b. 
För en lättare variant rekommenderas Bérard-Rigotti (6a), Dao-Domi (6a) och så klart Pillier Gargantua (6a)

Efter veckor av blå himmel så har vi letat oss upp till Presset för att klättra lite lesiure och på höjd för att fly värmen i Valle l´Arve.
Refuge de Presset
Naturen är dock på sitt lite mera stridslystna humör och har slängt in en rejäl och kall vind under natten som håller i sig under morgonen kaffet. Vi stretar emot efter bästa förmåga, 08.00 flyttas outtalat till 08.30 och så vid 09.00 är vi på väg.
Min teori om att det bara rör sig om en morgon bris måste snart överges och den storslagna ideen att lämna dunjackan i bilen står på skam...

Sydryggen upp till Pierra Menta
Fördelen blir att för att hålla sig varm lönar det sig att klättra fort, och som ofta så innebär det fel, klassiska "fort och fel". Lederna går rätt tätt, i kombo med nya leder som inte är med i topon. Men med en lite mera svårare direkt version så är vi tillbaka på leden igen. Och i takt med att vi når topp-areten så avtar vinden så vi kan få en behaglig stund i solen och beundra utsikten samt betånga teorierna gällande Gargantua. Både Kari´s och Jannes tår ömmar av klätterskorna. Gargantua måste haft jäkligt ömmande tå efter den kicken!!
Dags att fira av och rulla ner till Beufort för en bra bit ost från en lokal Vache Tarine.

Vy över Barrier du Roselend

Pierra Menta

Lederna är ca 130-200m och för att ta sig ner krävs 2x50m rep.

2x50m rep
10-12 QD´s
La Vanoise par James Merel et Philippe Delandes

// Monter, c’est poser le problème de la descente...!

Sep 12, 2018

Le Lutin des Neiges - Papillons

 Le Lutin des Neiges - A great little route up to the crêt of Arete du Papillons, on aiguille du Peigne
Easily accessed from l´Plan du Aiguille, a 40min walk and Voilá!
The start is located below a few bolts, Petzl hangers, to the left of a (normally) snow field

Anna Backlund on the top pitch of "le Lutin des Neiges"

First pitch takes a series of short boulder problems, all good protected both bolts. Just take care of a bit wired traverse right some 20m up. Most natural feels to go straight up/left over some slabs...
Second pitch is a short 20m slab climb and then up an other 20m to a single bolt anchor.
Cross the gully up leftwards and then finish the route with 4 great pitches of steep climbing!
Rappel the same route or continue "arete du Papillion"

7 pitches / 6b

2x50m rope
Small set of wires (3-4mid size nuts)
Green-Red Aliens, X-tra of yellow and Red
0.75-#3 BD Camalots
9-10 QD´s

//Låt resignationen fylla det tomrum som vreden lämnar!

Aug 21, 2018

Les Drus - voie Contamine-Bastien

 Les Drus står som ett monument över Chamonix, väl synligt och som ett "riktigt berg" reser det sig ståtligt och iögonfallande med sina 3754 meter över havet.
Som namnet säger "Les Drus" så består det av två toppar, Grand och Petit, som är skilda via brèche du dru (3697m) och topparna skiljer sig 20meter i höjd.
Speciellt från toppen av Grandes Montets så är nordöst sidan av berget väldigt imponerande och några av de finaste linjerna på nordväggen är väl synliga.
1935 klättrade Pierre Allain och Raymond Leininger den första leden uppför Petit Drus nordsida, vore Allain-Leininger. OchEn av de nordväggar som idag räknas till dom sex stora klassiska.

1955 klättrade Walter Bonatti västväggen på Dru, solo och över sex dagar, och skapade då en av de mest eftertraktade och hårdaste lederna i hela alperna. Enligt sägen i ilska efter att under en himalaya expedition blivit förhindrad att bestiga K2 under en Italiensk expedition året innan, av Lacedelli och Compagnoni. Historia Walter Bonatti
Tyvärr rasade merparten av vestväggen 2005 inklusive Bonatti pelaren.

Traversen av Les Drus klättrades redan 1901 av bland annat Jean Ravanel men den ståtliga sydväggen komma att dröja till 1955 innan den fick sin första led etablerad.
Inte helt förvånande på initiativ av .... André Contamine!
Känd för att maniskt och i detalj studera möjliga linjer och medels kamera dokumentera alperna till mani!
Just Grand Drus sydvägg hade André kartlagt in i minsta detalj. Åtminstone är det vad man kan tro för när han tillsammans med M Bastien gav sig iväg, efter att ha avverkat en frukost klockan 04.00 så stod dom på toppen redan klockan 14.00 samma dag. Inga bivacker här inte!"

Anna på steget!
Ett rum med vy!
Jag och Anna hade under en längre tid planerat och hoppats på att klättra Dru tillsammans. Och då vi haft ett Contamine tema i sommar så var valet självklart. Och mellan ett par jobb så hittade vi så ett lucka med regn och framförallt åskfritt väder. Det vara bara att dra!
Så återigen på tåget upp till Montanvers och de klassiska stegarna ner till Mer du Glace. Sedan de nya installerade "échellerna" upp på andra sidan med riktning refuge de la Charpoua.
Ensamt beläget på 2841meter, ligger Charpoua mitt på rougnonen under Charpoua glaciären och dess seracer. Hyttan erbjuder, då den är bemannad, 12 plaster. Eller snarare bekvinnligad då stugvärden är just kvinna. Och för tillfället av en gravid sådan.  Anmarschen är minst sagt mödosam men om man är uppmärksam och hittar den mer direkta genvägen så sparar man i vart fall en timma, antagligen mer.

Vi hade dessutom sedvanligt flyt då nämnda dam för tillfället befann sig på läkarundersökning. Vilket säkert bidrog till att hålla folk borta då det för tillfället innebar självhushållning, med innebörden att bära upp sitt egna mat och dryck. Något som vi bara såg som positiv i sammanhanget.
Lite kvällskänsla av ensamhet och lugn
Efter en varm men behaglig anmarsch så passade vi på att kyla av oss med en sval öl med vy, från terassen utan för stugan. Med Massif du mont blancs maffiga fond utlagd framför oss.
Ganska snart så var kringliggande refuger lagda i skugga men på öst sidan så kunde vi fortsatt njuta kvällssol till sen middagstid.
Då vi kände för att få klättra i dagsljus så ställdes alarmet på 04:00, en nöjsam och stilla frukost bland bergen innan vi tog oss an den dryga timman promenad upp till insteget.
Glaciären är av relativt vild karaktär, mycket sprickor och ofta med stora ras. Så tajming är A & O. Fr sent på säsongen kan det vara omöjligt att korsa den. Speciellt farligt på eftermiddagen då man returnerar från klättringen!

Efter några smärre hinder på vägen så traverserar vi ut på hyllsystemet under Dru, ca 100 meter, innan man scramlar upp till insteget. En parallel spricka som ser både brant och svår ut. Om man eventuellt hittar en kam kil ca 10m upp i en höger vriden sprick formation så är man helt enkelt fel.
Rätt linje ligger lite till vänster och har ett flertal pitonger på plats. Något som man hittar hela vägen upp till utsetts repan om man väljer rätt linje. Dessutom så har de första replängderna fixade ankare. Något som övergår till mer och mer sporadiska sådana högre upp, och då av varierande kvalité.
Aldrig fel med alpinstart
Efter ett s.k "full on" uppvaknade på de första två reporna så övergår klättringen till mera avslappnad sådan. Lättare partier in emellan gör att vissa partier och passager kan klättras löpande och med kortreps teknik. Något som rekommenderas för att hålla nere den totala tiden på berget.
Route findingen är minst sagt krävande vilket kräver ett aktivt sinne. Om man kan tänka "Contamine" så är han känd för sin känsla att hitta den naturligaste linjen uppför väggen. Detta blir inte minst tydlig spå det övre partiet och toppväggen. Här gäller det bara att undvika allt löst och de stora block formationerna. Inte låta sig luras in i fina tydliga sprickor som slutar i blanka väggar eller lösa hörn. Efter "glaciär fönstret" så är mycket av klättringen med dragning uppåt/höger. Ofta väldigt mycket höger.

Ett par relativt desperata repor, med hårda partier av 5+!! Och de avslutande utstegs-replängderna, samtliga vilka håller hög klass av klättring, på branta perfekta jamsprickor.
Hittar man rätt väg här så sitter det här och var en pitong samt gamla träkilar. Allt vilket leder direkt till rappel fästena för firningen ner till baka till glaciären.
Väl vid dessa så tar vi oss tiden att avverka dom tio minuterna upp till själva toppen. Känslan, efter dryga 8 timmar klättring, är avgjort överväldigande.
Återstår bara många och långa firningar ner tillbaka. Men nu, då det sitter mest nya ankare och med 1 borrbult på varje, så flyter det mestadels på lätt och enkelt. Det är bara ett par ställen som måste brytas upp till kortare rappeller. Då det annars riskerar sätta repen. Ibland har bultsättarna varit lite väl optimistiska!

Inför sista firningen så plockar vi fram stegjärn och yxa, för att lättare kunna passera bergschrundet och för den brantare passagen per fot nerför själva glaciären. Ytterligare 30minuter senare kan vi nöjsamt vältra in i hyttan och en välförtjänt espresso. En fulländad dag med lite kvällsol på "vår" terrass...
För, inga bivacker här inte!

Nästa dag, efter en natt fylld av åska och regn, så passar vi på att testa en av de lite modernare och kortare klätterturerna närmare refugen. Området har potential!!
Men vi sträcker det inte allt för långt då en retur från Montanvers och ett tåg hägrar denna gången. VI har gått ner tillbaka tillräckligt för sommaren.

Les Drus

Voie Contamine-Bastien

2x50m rep
1 litet set kilar, mellan stora vajer kilar
1 set alien grön-röd
1 set #0.75-3 BD camalot
Extra Omega grön-röd bra för standplatser
10 kort slingor