May 23, 2018

Keb`lines - 2018

  En av mina favoritplatser för skidåkning är den svenska Lappland och området kring Kebnekaise massivet.
De högsta toppar är inte så höga som de toppar jag har omringande mitt hus utanför Chamonix. Men stillheten och de vackra omgivningarna med en närmast oändlig fjällkedja ger detta område en mytisk känsla. Lägg sedan till tillförlitligheten med en god mängd snö under vintermånaderna och med upp till 1000 vertikala meter så är det mer än tillräckligt bra.
Jag har jobbat i dessa områden i många år, både vinter och sommar. Men vinterperioden är min klara favoritperiod på året. Och för varje nytt besök ser jag en ny möjlighet och en ny linje att åka skidor, som håller mig tänkande och i planering under hela året fram till nästa gång och nästa gång.


En av dessa linjer finns på östsidan av Singichokka. Ett berg som står ståtligt i slutet av Laddjuvaggi, dalen som startar från vägens slut i Nikkaloukta. Det stiger upp till 1706 meter över havet och från toppen är det cirka 1000 vertikala meter ner till dalen via öst väggen. Ett face som håller en fantastisk linje över någon exponerad terräng, inklusive ett par iögonfallande hyllor.
Att närma sig "Singi" görs bäst från STFs fjällstation, via Laddjuvaggi-dalen. Sen att komma till toppen är et projekt i sig själv. Antingen genom att gå runt och upp via västsidan från Singivaggi, en lång rutt som cirklar hela fjället. Eller direkt upp via samma ansikte från öst. En linje som har klättrats på sommaren och kanske på vintern.
Eftersom facet är som nämnts, både brant och exponerat, är tidpunkten initial. Det är benäget för laviner i början av vintern, eftersom snön inte stabiliserar på grund av kalla temperaturer. Och senare på våren blir det snabbt för varmt, resulterande i enorma slask laviner nerför hela fjällsidan.

Fina vyer nerför "Troll Hyllorna"
Jag lyckades hitta ett perfekt moment i mitten av april, med rätt mängd snö och en fri eftermiddag efter avslutad arbetsdag.
Utrustad med isyxa, stegjärn, ett 40m rep och ett par isskruvar, några pitoner och kilar, startar jag upp för väggen som snart blir till knädjup pulver snö!

Eftersom det började känna sig lite skrämmande flyr jag ut på den brantare med betydligt mindre snöbelagda klippan till höger. Vilket ger mig mer teknisk klättring men mindre risk att bli lavinartad. De första 200-300 meter går ganska snabbt tills jag blir tvungen att kringgå en 20 m högt isparti. Därefter upp lite mer brant snö, över ett krökt hyllsystem upp till basen av nästa ispelare. Den här är lite kortare men omöjlig att traversera runt. Eftersom jag bara hade en isyxa, är jag tvungen att klättra upp högt, låsa av på yxan och placera en isskruv, gå upp i skruven och repetera. Allt detta tar lite tid , och lite kraft, men enda sättet att göra det tillräckligt säkert. Efter några 4-5 meter vertikal is lättar det av. Upp till "troll hyllorna", en super coolt parti med 45/50° brant sektion vinklat hyllsystem, fyllda med 40cm perfekt pudersnö.
Efter det ett par och några tekniska men korta sektioner över sten och belagsdödande terräng för skidorna på returen...
Sen en kort travers tillbaka till höger och sedan toppfältet upp på Singichokka.
En schyst alpin tur att bara klättra sig i sig själv, men nu till själva höjdpunkten; ner på skidorna!


En kort stopp, från klätter- till skidmode. Lite energi påfyllning och nytt fokus, den här gången i nedförsbacke och en "no fall reminder".
Jag låser mina RT-bindningar, isyxan placerad för att lätt nås mellan rygg och säck, allée!
De första svängarna är alltid lite catchy på ett så pass brant åk, men jag vet åtminstone hur stabilt snöpacken är och var att undvika stenar och klippor.
Efter att par svängar släpper spänningen lite och jag kan alpanna av mera i åkningen. Ner mot "Troll Hyllorna" ligger snön rätt hård men väl nere på själva hyll systemet så ligger det ca 30-40cm kall puder snö, som gjort att stå på i. Ner mot första ispassagen och en kort firning.
En mindre överläggning med mig själv när jag tänkte tanken på att hoppa den korta delen av isen, men risken för ett fall eller att impackten på snön ger en domino effekt på snöpacken och utlöser ett skred. Överger den idéen rätt snabbt! Och då jag hade förberett några av ankarna för descenten går den första firningen ganska snabbt och enkelt.
Återigen lite skön behaglig snö under skidorna...

Den andra firningen blir lite knepigare eftersom mitt 40 meter rep ger en begränsade firnings längd. Så jag blir tvungen att klättra några meter för att hitta en bra placering för en kil.
Efter det andra firningen blir livet till en ren glädje, alla tekniskt svåra passager avklarade. Och med några avslutande öppnande svängar blev linjen satt - "The Last In Line" AD, 5,4, E3 / 50 ° 950m


Denna rutt är en av många branta och tekniska skidbackar i detta område och den här har varit 4-5 år med mig, med planering och väntan på rätt ögonblick. En seriös descdnt som den här jag puschar jag aldrig in i. Det är inte värt den risken eftersom det är en ganska farlig sport i sig själv till att börja med.
Som alltid efter att jag har avslutat ett projekt så här, känner jag mig lite tom och förlorad. Nöjd över att har allt gått bra absolut, men som att jag ändå har förlorat en gammal vän.

Route The Last In Line
Grade AD, 5.4, E3 / 50° 950m 
Utrustning
50m rep, 2 Isyxor (optimalt), 2-3 isskruvar, några mellanstora kilar och 2-3 pitonger.


Apr 1, 2018

The ART OF BELAYING

  After one of the most memorable winters, spring is getting closer even in the central Alps and Chamonix. Even though it was snowing down to 550mts this very morning and some 40cm fresh pow at Aiguille du Midi, again!
Pas de Chevre
But the warmth from the sun is getting reminded as soon it beats the clouds. And already we have had time to enjoy some afternoons of sports climbing in the valley l´Arve.
So its time to look over the dragging equipment and maybe repeat some of the technical stuff, like the belay devices and the way of belaying.
Couloir Spéciaux - Contamines
  Way to often I see people belaying their partner in such an uncontrolled and unemotional way. With just way to much rope out and never active in their belaying. Which in an event of a fall, its just unnecessary long and with a greater risk of injury.
An active belayer has many advantages while climbing.
A few;
#It makes the lead climber more safety
#The lead climber can relax and climb in a higher level and confidence
#Less stress on the equipment
#Less boring time for the belayer
#More professional and fun
One very bored belayer...this lead climber will in best case just get a long flight...
A very bored belayer, but at least he got a mail or SMS!?
The art of belaying is so much more then just feeding the rope trough a belay device. Sometimes a self-locking device like the traditional Gri Gri is the best solution. But sometimes it locks the rope to hard, like on a badly protected trad route. When you want a softer brake in the event of a fall.
Also it is sometimes a good idea to have the belayer secured for up-air pull if the leader falls, but there is also reasons not to. When you want more dynamic in the system.

All depending on the route, climbers weight and how the terrain below looks like.
So there is not just one single answer in this matter, put in details it is as complex as the climb almost! And with a "on his toes belayer" its a good source for staying safe.
Inspired belayer...
  The worst cases are the ones who just feed out the rope, and why not at the same time as they are talking to their long time seen friend of checking their Facebook.
Or just being bored on the ground, not engaged in the climb and achievement of the lead climber.
With a huge loop of rope around their feet´s and legs.



Proper technique
Always be alert with your leader. The rope connected between you is like a living wire which directly gives an induction of the living performance above. With some living slack in the rope, sometimes more, sometimes less. But always some free rope of movement. 


When its time to clip, feed out rope with your arm and take a step forward as well to reduce the friction.
The worst and shitty situation is when I pull up the rope just to be stucked some 10cm below the clip, cause the rope gets tight!
Feel and feed!!
Next, specially with a high clip, pull in the free rope when the leader climb/moves upwards towards the last pro placed. And be observant to start feeding abut again once the piece is passed.
All this make the whole experience more interesting for the belayer and so much more joy for the leader. At least if you like to avoid long unnecessary falls, hitting some rock on the way down...



 A couple of really good tests regarding belaying, anchors and forces done by Petzl and Black Diamond, which gives a good reminder of the value of good techniques and proper rope- and equipment handling.

BlackDiamond Equipment
Petzl Forces at work

/
Climb safe, and watch your partner!