Lavinkunskap och omdöme mot sig själv och andra

De senaste veckorna har det, så klart, varit ett antal lavin incidenter i Sverige, Norge och Alperna. Tyvärr med dödliga utgångar

Så klart, då det under denna vecka/veckor är extra mycket folk i skidanläggningarna och ofta en period med mycket och växlande väder. Faktorer som går och sammanfaller, tyvärr!

Vid dessa tillfällen dyker det snabbt upp ett flertal "experter" med diverse friska ideer, kanske till och med gått en lavin kurs och fått nått med sig hem till kontoret att snacka om!?

Att läsa i DN, Dagen Nyheter 3 januari 2013

Att ge sig ut i off-pist­terräng utan kunskap eller guide är som att ge sig ut i trafiken utan körkort eller chaufför. Men så ser inte rättsstaten på det

Att jämföra skidåkning och bilkörning, lavinkunskap och körkort/chaufför låter ju spännande vid första anblick. Men hänger väl knappast ihop i nått större syfte än som eventuell överskrift. Till att börja med så är det sistnämda direkt olagligt och det förstnämnda det inte, som tur är.
Jämförelsen med Nordamerika är samma där, kul att börja med men sen om "man" funderar lite...är automatiskt avpärrade opistade områden något som vi vill ha som obligatoriskt? Vid minsta snöfall fäller patrullen ut snöret och det är pisten som gäller. Detta för att inte minst motverka en eventuell stämming mot skidanlägget vid ev. lavin skada eller annan olycka " det var ju opistat!"

Till den lilla skidorten Jackson Hole i Wyoming åker man för den utmanande skidåkningen och för den torra champagne­snön. Så gott som alla åker fullt utrustade med lavinsändare/sökare, spade och sond. Målet är lika tydligt utstakat som hos en fullblodskokainist: det är det vita pulvret man vill åt

Ändå finns gott om branta sluttningar där den jungfruliga snön, dag efter dag, ligger helt orörd. Det finns bara två tänkbara förklaringar till det. Den ena är att folk som är här fattar tillräckligt mycket om laviner för att inse hur lite de fattar. Den andra att områdena är avspärrade och att det får konsekvenser att åka där.

I Nordamerika ser man allvarligt på skidåkare som utsätter andra för risken att utan egen förskyllan dras med i en lavin. Den som trotsar avstängningar eller på annat sätt beter sig ansvarslöst här kan enligt delstatslag gripas och åtalas. Det första som sker är att liftkortet plockas och att man portas i systemet. Forever, sägs det, och det låter inte helt otroligt. Jänkarna är inte precis kända för sin förlåtande attityd till lagöverträdare. För den som bor här och lever för berget är nog en livslång bannlysning från liftarna ett hårdare straff än att gripas och åtalas.

Allmänt känt är väl USA i den formen som alla stämmer alla? "Jamän kaffet var ju VARMT!"

Att dessutom kunna hamna i en likande tvist i Sverige skulle vara förödande, i många avseenden. För det tar ju förstås inte slut vid liftbygeln. Att Amerikanare dessutom kanske inte är helt genom kända för att alltid åka med lavin utrusting, som man dessutom kan använda, ja det är ju en annan anfalls vinkel...

Förra veckan åkte jag i les Contamines efter ett större snöfall och då det började närma sig eftermiddag började jag röra mig mot det som jag planerat som det avslutande åket. Vilket inleds med en längre traverse under Aig Roselette, lite öppen terräng innan ett fint skogsparti tar vid. Då det var mycket och orörd snö ville jag att solen skulle sjunka ner och pudret få största möjliga tid att sätta ihop. Det var 3 på lavinskalan. Då jag satte iväg fanns inga spår sedan tidigare, jag var först. En av anledningarna säkert att det var en del pulsning att utföra med att lägga spår. Då jag skidat ca 2/3 så tycks jag höra nått bakom mig. Tre yngre förmågor som hunnit ikapp, hälsar artigt bon jour varvid den första gör ett försök att passera då jag automatiskt stannar vi denna åsyn. Samma gör dom då det helt plötsligt går betydligt tyngre med lössnö upp till knäna och förste man glider ner bakom i mitt spår igen. Jag ger onda ögat och påtalar uppmärksamhet då det är rätt utsatt terräng. Dom ser närmast förvånade ut men stannar i vart fall av. Börjar röra sig igen när jag spårar vidare men på skarp uppmaning stannar igen. 

När jag tagit mig ut ur det mest utsatta så avvaktar jag tills dess dom flåsandes kommer efter och jag ifrågasätter syftet med att sätta inte bara dom själva utan även en helt okänd i en sådan pissig situation? 

-Ja.. men det är ju ingen fara nu, pistörerna har inte sagt nått och det gick ju bra

Gick ju bra!!! Att killarna sen åker helt fel och hamnar på fel sida en bäckravin men lång väg tillbaka...ja det känns ju...ok liksom, tyvärr.
Just ett sådant beteende är just oacceptabelt och ett säkert sätt att äventyra andras helt okändas liv. Som man sen kommer att bära med sig resten av livet. Helt i onödan dessutom.

Lavinkunskap är ungefär som fransk grammatik. Full av regler. Och full av undantag. Ju mer jag lär mig om snölager, temperaturväxlingar, konvexa respektive konkava sluttningar, lutningsgrader och vegetation desto mer inser jag hur mycket som sitter i erfarenhet, omdöme och skyddsåtgärder.

I detta kan jag bara hålla med, detta är i vart fall ett påtagligt fakta som bara är så rätt. Det finns inga/ingen fullfjädrade experter inom ett sådant okonkret område som laviner

Alla laviner orsakas inte av oaktsamhet. Det händer att det går laviner på platser och under förhållanden som borde vara relativt säkra. Och självfallet ska inte den som faktiskt varit aktsam skaka galler för resten av sitt liv

Det är just detta som är problemet och det naturliga i sammanhanget. Det går inte alltid att utpeka någon särskild utlösande faktor, det kan vara flera underliggande likväl som en enda.

Jag har varit med om både hundar, folk som Chamois som hållit på att ta livet av mig i dessa sammanhang. Och det är ju bara efteråt när det gått över kanten och när det gått fel för långt som man med säkerhet vet detta. De gånger man varit på linjen eller precis innanför?!

//Den nyttigaste läxa livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt