Norske semester 2013 del 1, Storsteinsfjell
Två dagar med bra väder enligt både yr.no och SMHI, visserligen föregått av några ostadiga dagar med både regn och säkert snö men bättre kan det knappast bli bland de Norska gränsfjellen. Som kanske är mest kända för sitt stabilt dåliga väder, och den fasta friktionsstarka graniten?
Med en sådan prognos så kändes det helt ok att hänga kvar i Abisko under två dagar, ta några löpar rundor, goda serverade middagar hos Anders och lite allmänt grejande. Utanför står Johans Passat, tankad och packad, klar för avfärd
Det utsedda målet är Storsteinsfjellet som ligger strax väster om Riksgränsen, men som lättast nås via en omväg över Narvik, E6an söderut och ner till Skjomdalen. Då har anmarschen plötsligt reducerats till minimala 9 fågelvägs kilometeroch 1000höjdmeter!
Vägen upp är närmast schweiziskt perfekt, förutom sista kilometrarnas grusväg, så där går det fint att passa på att sladda lite...
Kommer fram till parkeringen på kvällningen samtidigt som molnen börjar skingras, perfekt!
Testar att gå ur passaten och gå runt lite, ingen mygg, lysande!
Börjar resolut att plocka ut klättergrejorna för att göra säcken klar för avfärd nästa morgon, då mer regnet, jippie!
In i bilen igen och så att säga avvakta läget...
Med ett regn som kommer och går så är det bara att smyga ut mellan skurarna och fixa lite middag i bakluckan. Vill sig inte bättre än att jag somnar med regnet smattrande mot vindrutan...
För att vakna vid tre tiden och kan konstatera att vädret vänt, stora blå luckor på himlen. Men det behöver säkert torka lite så jag vänder ner i lite mera sömn.
06:03 går reveljen och en timma senare marscherar jag iväg de första tre kilometrarna upp till Lossi hyttan
En stillsam morgon och endast ett par tältare syns till längs stigen. På dryga 30min har jag kommit upp till Lossi, så fullt 3km kan det inte vara funderar jag för mig själv, fint det för då är det närmare tillbaka också!
Som alltid, desto närmare målet desto krångligare sträckor. Terrängen är minst sagt kuperad men det är bara sista biten från Rienatchokka glaciären upp till västra Storsteinsglaciären som är svårforcerat.
Korsningen över själv glaciären är enkel då de sprickor som finns är väl tydliga och lätta att kringå. På fyra timmar har jag kommit mig fram till insteget
Sen återstår bara själva klättringen!
Försöker dra mig till minnes var linjen från ett tidigare besök går. Tror mig hitta linjen, men det som drar mest uppmärksamhet är några tydliga dieder formationer en bit upp på väggen. Om det går att trixa sig förbi starten så ser det formedabelt ut, minst sagt!
Efter att ha suttit och funderat en stund så har det bestämts som det verkar möjligt och mekaniskt börjar jag gå den sista biten upp till väggen, vars topp fortsatt ligger höljd i moln
Väl vid insteget så är det inte riktigt lika givet längre, de första 10-15m känns superhårda, men det antagligen bara för att allt känns så stort resonerar jag. Lite malplacerad långt från verkliga verkligheten...
Lösa block och stenar, men slutligen har jag tagit mig upp såpass att det är rådigt att göra en standplats. Framförallt börjar jag få slut på små cammar. Utan att ödsla onödig energi så juggar jag det mesta upp tillbaka
Sva, travers och rock'n roll
Dags för nästa som ser lite olustig ut, med lite löst grus på en sva platta men här och var dyker det upp nått att säkra i och stärkt efter ett par Piola sva turer nere i Cham så är psyket på topp. Och snart anar jag att det går att nå diedret
Ny standplats vid en bra hylla och efter lite knåpande har jag fått till två bra punkter, inte minst en perfekt bladbult som borde funka som ankare för nästa repa upp till diedret. Det här ska gå!
Tio meter ovanför standplats nummers tre så har dagen hunnit ikapp mig, miserabla säkringar, men lyckas i vart fall jämvikta 2 microkilar och ett par meter till så öppnar sig en fin finger spricka, som jag når efter några ångest fyllda ögonblick. Men nu ligger vägen öppen och strax står jag under ett gigantiskt snyggt dieder. Jag måste ha hamnat rätt resonerar jag men så ska det bara klättras upp...
Det visar sig vara en grym replängd, grym på alla möjliga vis. Mot både kropp och själ men tillika fantastisk klättring. Tyvärr lite blöt så här och var blir jag tvungen att vila/dra i några kilar. För kilar går det att pillar in, äntligen nästan var man vill!
45m senare lyckas jag klämma mig över dieder kanten och få till en helt utbra. Och ovan, där fortsätter det bara.
Nått hundra tal meter upp ser jag toppen och det börjar infinna sig en viss toppvittring...
Åtta replängder och sju timmar senare står jag lyckligt lottad på "toppen" och blickar ut över omgivningarna. Sista replängden gjorde allt för att hålla tillbaka med is och snöfyllda sprickor men fick även dem ge med sig.
Nu ligger östra Storsteinsglacären ståtligt utbredd under mig och tanken att bara gå av kammen känns ypperst lockande, i motsatts till att fira hela vägen ner tillbaka och tvingas lämna en ensenlig mängd kilar ytterligare
Frestelsen blir för stor och tyvärr börjar jag den mödosamma returen via vad jag skulle tro vara en snabbare väg hem...
Fem timmar senare, tillbaka i bilen så har jag skrapat ihop årets behov av rullande stenar och stenblock. Skulle visa sig att bara komma av kammen på Storstein var ett äventyr och namnet har fjellet inte fått av en slump fick jag skarpt erfara
Men klättringen var storslagen och västväggen på fjellet är precis så fin som den ser ut, fjellklättring när det är som bäst, norsk granit i midnattssol!
Efter midnattsmiddag blir det sovsäck som efterrätt...i morrn är en ny dag, nya möjligheter...
Åkte vidare söderut nästa morgon, mot E-fjord och långtur på Eidetind...häng med
Döda Dieders Sällskap 7/A0, 8repl
Brutal linje direkt upp mot huvud toppen av Storsteinsfjell, 1893m, toppar ut ca 50m t.h om högsta punkten.
Efter lite lös start och några diffusa sprickformationer klättra över ett sva parti utåt vänster med sikte på de uppenbara stora dieder formationerna som börjar två replängder upp
Korsa glaciären och sikta mot en stor vit fläck ca 50m upp, leden startar ca 50m t.v om denna
R1 Bortse från lite lösa block och följ några stora formationer som efter ca 20m övergår till ett par fina sprickor. 6, 40m
R2 Över ett sva parti, dåligt säkrat! dragning vänster med lite nedåt klättring vänster. 6+/R, 40m
R3 Växlande sva och sprickor men bra klippa, dåligt säkrad. Pitong 7-/ R, 35m
R4 Stora dödsdiedret. Brant diederformation som bara blir brantare. Bra säkrat men mest mellanstort och små kamkilar 7/A0, 45m
R5 Lilla dödsdiedret. Efter en tunn start avtar svårigheterna över ett sva parti. När dieder åringen blir vertikalt, verkar ofta vara blött också, så finns en genväg upp en brant fin dubbelspricka/flak t.h. Pitonger en route 6+, 40m
R6 Topprusdiedret. Njutningsfull sprick och diederklättring när det är som bäst. Rakt upp bara. 6, 50m, pitonger
R7 Istid, Fortsättningen av en fjälltur, lättare terräng som bäst klättras på svaplattan t.v 5, 30m
R8 Snölabyrinten. Utstegsreplängen över blockning terräng men med några fina passager. Sikta på ett par sprickformationer högst upp, en Bong fixad för standplats. 5, 30m
Inga fixade standplatser förutom några slagna pitonger
Några fixade pitonger en route
Utrustning
2*50m rep
Camkilar, Alien blå-röd dubbla set, Camalot 0.75-3.0 dubbla 0.75-2.0
Kilset 1-8, microkilar
1-2# knivblad, pitonger
12QD's
//Solen, är bara en bild på himlen i vansinnets utmarker. Precis som själva döden, en förutsättning och början av ett nytt liv
Mountainpassion
No comments:
Post a Comment