Mar 25, 2015
Lunndörren 2015 4 days, 3 climbs and 2 new routes
Jun 15, 2014
Speed touring riding...
....skitouring with a flying machine in my backpack - what a thought !
My wing and minimalistic harness weight under 3 kilos in total - and that gives me an "airplane" made out of fabric and some strings that can fly up to 140 kph and roll faster then most high end aerobatic airplanes...
Speed touring riding...
Aska-Sport wing A2, 2.4kg
Kortel Kliff Selette 320gr
Dynafit Nanga Parbat Skis 1000gr
Dynafit PDG Boots 795gr
Et voila, 4515gr and a "speed touring flying machine"
Ski when the snow is good, airborne when the snow is crap or just unskiable (to steep or to much rocks)
// Nuet-den del av evigheten som avgränsar besvikelsen från hoppet
Mar 12, 2014
Star Academixte M6 - Ski in, ski out
Depending on the number of people on the arete down to the glacier and the amount of neige poudreuse, the approach is still just a few minutes away. And only downhill. Park the skis at the base of the rock and start climbing. Once on the top there is good rappel anchors in place on most of the routes, so just rap back to the ski boots. Or if you are equipped with Dynafit TLT ones, or similar, just rap in to the bindings of the skis and there is a Vallee Blanche run down back to town via "le Merde du Glace"
We headed for the little climb of "Star Academixte". A 250mts climb on mostly rock at the grade of M6
The belays are prepared with slings but it dosnt look like its one of the most popular routes here so most of them was in quite bad shape. But better now since we put in new ones at most places on the way back down
Its a really nice climb that has some exposed sections, but mostly well protected. And don't bother to bring any ice screws, the climbing is mostly on perfect rock. And since many of the mixed ones are out of shape at the moment, this is always in!
And as said in the beginning, the return from the climb is just brilliant with skiing all the way down to Chamonix
Equipment
2x50m rope for rappeling
1 small set of wires
3-4mid size Camalots up to no#1
5-6 QD´s
//Ibland känns sanningen mest i sina egna tvivel
Sep 5, 2013
Voie Rebuffat aiguille de Peigne
The north west pillar on the upper part of Peigne has some well kept secret cracks. Well, maybe not so secret since they are visible from the village of Cham. But anyhow
Cracks that Monsieur Rebuffat off course has found out and climbed long time ago. But still holds its grade and gives some great pitches of everything from fingers, rattle, up to heavy duty off width!
The alarm set on to early I feel a lot for just staying in my comfortable bed. But after a couple of snoozes I pull myself out and get downstairs for a good coffee to start with
I can't really see the point if heading away with the first lift for this small, short and quite easy tour...
Our plan, head up to plan de aiguille, walk up to Peigne and climb Lepidoptere. And then scramble up to the upper face and the NO pillar of the Peigne. The beautiful Rebuffat cracks, which is said to seldom be climbed
One reason off course would be that it's loong way to get to, second that its supposed to be quite hard regarding the altitude and grade, up to UIAA VII/6c
Arriving at the base their is an other team just heading off the second pitch. But Lepidoptere is a quite active route so not suprised. We just take it slow for a while giving them some time
A super cold morning makes one mostly want to keep to "slabjamming", fist wise sort off...The first pitches up to the Papillon arête goes quick and easy, despite the cold air. At some places their is even a thin layer of ice covering the rock. But it's easy to avoid. Up at the arête we can finally get some heating sun on our frozen souls and the going goes even easier
After a pitch of airy but easy climbing on the arête we continue climbing together just short roping. But it's quite a lot of scrambling to get to the upper wall, but all on very easy terrain
At 12:00 we are happily standing below the first Rebuffat pitch. And to our surprise one more team as well with the same intention. A team from Tasmania off all places!
We share some belays and stories but at the finger crack crux they decide to take it a bit slower so we leave them behind
The finger crack
Actually seen all the way from the valley and Cham the crack is just as good as it looks. Perfect fingers at the start getting a bit wider up to hands and open fist higher up. Finishing up to a big ledge below the next interesting part, the off width!
A no#4 cam supports the firsts moves but after a #6 would have been the only choice, or even bigger... Just great excellent climbing on perfect Chamonix granit!
Then it's a short section of easy climbing again before the twin crack pitch. Which also holds an open dièdre and a very suspect downward section that is just made to give some rope drag of the year. Just make sure not to clip the pitons or place any gear. Otherwise you will probably need to climb back to free the rope. Or, maybe the use of twin ropes would be good at this point...?!
My single lead rope would be a nightmare so I continue without placing any gear. But, since the climbing is easy on more brilliant cracks that's no issue
Next thing I know I'm under the summit it self. And judge of my suprise... A train scoup is to be found on the top!
Time to head down... To a loong waiting cup of java and a nice bivvy for next days climbing...
You need
Voie no81...
1x60m rope(ok for the rappels as well) 1 small set of mid size wires, cams up to #4 Camalot (2 of 0.5-1.0) 5QD's minimum
// att definiera betyder att utestänga och begränsa...
Aug 20, 2013
Döda dièdres Sällskap, 300m 8repl, 7/A0
Norske semester 2013 del 1, Storsteinsfjell
Två dagar med bra väder enligt både yr.no och SMHI, visserligen föregått av några ostadiga dagar med både regn och säkert snö men bättre kan det knappast bli bland de Norska gränsfjellen. Som kanske är mest kända för sitt stabilt dåliga väder, och den fasta friktionsstarka graniten?
Med en sådan prognos så kändes det helt ok att hänga kvar i Abisko under två dagar, ta några löpar rundor, goda serverade middagar hos Anders och lite allmänt grejande. Utanför står Johans Passat, tankad och packad, klar för avfärd
Det utsedda målet är Storsteinsfjellet som ligger strax väster om Riksgränsen, men som lättast nås via en omväg över Narvik, E6an söderut och ner till Skjomdalen. Då har anmarschen plötsligt reducerats till minimala 9 fågelvägs kilometeroch 1000höjdmeter!
Vägen upp är närmast schweiziskt perfekt, förutom sista kilometrarnas grusväg, så där går det fint att passa på att sladda lite...
Kommer fram till parkeringen på kvällningen samtidigt som molnen börjar skingras, perfekt!
Testar att gå ur passaten och gå runt lite, ingen mygg, lysande!
Börjar resolut att plocka ut klättergrejorna för att göra säcken klar för avfärd nästa morgon, då mer regnet, jippie!
In i bilen igen och så att säga avvakta läget...
Med ett regn som kommer och går så är det bara att smyga ut mellan skurarna och fixa lite middag i bakluckan. Vill sig inte bättre än att jag somnar med regnet smattrande mot vindrutan...
För att vakna vid tre tiden och kan konstatera att vädret vänt, stora blå luckor på himlen. Men det behöver säkert torka lite så jag vänder ner i lite mera sömn.
06:03 går reveljen och en timma senare marscherar jag iväg de första tre kilometrarna upp till Lossi hyttan
En stillsam morgon och endast ett par tältare syns till längs stigen. På dryga 30min har jag kommit upp till Lossi, så fullt 3km kan det inte vara funderar jag för mig själv, fint det för då är det närmare tillbaka också!
Som alltid, desto närmare målet desto krångligare sträckor. Terrängen är minst sagt kuperad men det är bara sista biten från Rienatchokka glaciären upp till västra Storsteinsglaciären som är svårforcerat.
Korsningen över själv glaciären är enkel då de sprickor som finns är väl tydliga och lätta att kringå. På fyra timmar har jag kommit mig fram till insteget
Sen återstår bara själva klättringen!
Försöker dra mig till minnes var linjen från ett tidigare besök går. Tror mig hitta linjen, men det som drar mest uppmärksamhet är några tydliga dieder formationer en bit upp på väggen. Om det går att trixa sig förbi starten så ser det formedabelt ut, minst sagt!
Efter att ha suttit och funderat en stund så har det bestämts som det verkar möjligt och mekaniskt börjar jag gå den sista biten upp till väggen, vars topp fortsatt ligger höljd i moln
Väl vid insteget så är det inte riktigt lika givet längre, de första 10-15m känns superhårda, men det antagligen bara för att allt känns så stort resonerar jag. Lite malplacerad långt från verkliga verkligheten...
Lösa block och stenar, men slutligen har jag tagit mig upp såpass att det är rådigt att göra en standplats. Framförallt börjar jag få slut på små cammar. Utan att ödsla onödig energi så juggar jag det mesta upp tillbaka
Sva, travers och rock'n roll
Dags för nästa som ser lite olustig ut, med lite löst grus på en sva platta men här och var dyker det upp nått att säkra i och stärkt efter ett par Piola sva turer nere i Cham så är psyket på topp. Och snart anar jag att det går att nå diedret
Ny standplats vid en bra hylla och efter lite knåpande har jag fått till två bra punkter, inte minst en perfekt bladbult som borde funka som ankare för nästa repa upp till diedret. Det här ska gå!
Tio meter ovanför standplats nummers tre så har dagen hunnit ikapp mig, miserabla säkringar, men lyckas i vart fall jämvikta 2 microkilar och ett par meter till så öppnar sig en fin finger spricka, som jag når efter några ångest fyllda ögonblick. Men nu ligger vägen öppen och strax står jag under ett gigantiskt snyggt dieder. Jag måste ha hamnat rätt resonerar jag men så ska det bara klättras upp...
Det visar sig vara en grym replängd, grym på alla möjliga vis. Mot både kropp och själ men tillika fantastisk klättring. Tyvärr lite blöt så här och var blir jag tvungen att vila/dra i några kilar. För kilar går det att pillar in, äntligen nästan var man vill!
45m senare lyckas jag klämma mig över dieder kanten och få till en helt utbra. Och ovan, där fortsätter det bara.
Nått hundra tal meter upp ser jag toppen och det börjar infinna sig en viss toppvittring...
Åtta replängder och sju timmar senare står jag lyckligt lottad på "toppen" och blickar ut över omgivningarna. Sista replängden gjorde allt för att hålla tillbaka med is och snöfyllda sprickor men fick även dem ge med sig.
Nu ligger östra Storsteinsglacären ståtligt utbredd under mig och tanken att bara gå av kammen känns ypperst lockande, i motsatts till att fira hela vägen ner tillbaka och tvingas lämna en ensenlig mängd kilar ytterligare
Frestelsen blir för stor och tyvärr börjar jag den mödosamma returen via vad jag skulle tro vara en snabbare väg hem...
Fem timmar senare, tillbaka i bilen så har jag skrapat ihop årets behov av rullande stenar och stenblock. Skulle visa sig att bara komma av kammen på Storstein var ett äventyr och namnet har fjellet inte fått av en slump fick jag skarpt erfara
Men klättringen var storslagen och västväggen på fjellet är precis så fin som den ser ut, fjellklättring när det är som bäst, norsk granit i midnattssol!
Efter midnattsmiddag blir det sovsäck som efterrätt...i morrn är en ny dag, nya möjligheter...
Åkte vidare söderut nästa morgon, mot E-fjord och långtur på Eidetind...häng med
Döda Dieders Sällskap 7/A0, 8repl
Brutal linje direkt upp mot huvud toppen av Storsteinsfjell, 1893m, toppar ut ca 50m t.h om högsta punkten.
Efter lite lös start och några diffusa sprickformationer klättra över ett sva parti utåt vänster med sikte på de uppenbara stora dieder formationerna som börjar två replängder upp
Korsa glaciären och sikta mot en stor vit fläck ca 50m upp, leden startar ca 50m t.v om denna
R1 Bortse från lite lösa block och följ några stora formationer som efter ca 20m övergår till ett par fina sprickor. 6, 40m
R2 Över ett sva parti, dåligt säkrat! dragning vänster med lite nedåt klättring vänster. 6+/R, 40m
R3 Växlande sva och sprickor men bra klippa, dåligt säkrad. Pitong 7-/ R, 35m
R4 Stora dödsdiedret. Brant diederformation som bara blir brantare. Bra säkrat men mest mellanstort och små kamkilar 7/A0, 45m
R5 Lilla dödsdiedret. Efter en tunn start avtar svårigheterna över ett sva parti. När dieder åringen blir vertikalt, verkar ofta vara blött också, så finns en genväg upp en brant fin dubbelspricka/flak t.h. Pitonger en route 6+, 40m
R6 Topprusdiedret. Njutningsfull sprick och diederklättring när det är som bäst. Rakt upp bara. 6, 50m, pitonger
R7 Istid, Fortsättningen av en fjälltur, lättare terräng som bäst klättras på svaplattan t.v 5, 30m
R8 Snölabyrinten. Utstegsreplängen över blockning terräng men med några fina passager. Sikta på ett par sprickformationer högst upp, en Bong fixad för standplats. 5, 30m
Inga fixade standplatser förutom några slagna pitonger
Några fixade pitonger en route
Utrustning
2*50m rep
Camkilar, Alien blå-röd dubbla set, Camalot 0.75-3.0 dubbla 0.75-2.0
Kilset 1-8, microkilar
1-2# knivblad, pitonger
12QD's
//Solen, är bara en bild på himlen i vansinnets utmarker. Precis som själva döden, en förutsättning och början av ett nytt liv






























