An other winter has passed in the Lapland area of Kebnekaise
This was one of the most snowy winters that I have experienced lately in this part of the world. Just amazing quantities of falling snow more or less every day from beginning of April and over 3 weeks, with cold temperature and stormy winds. Which made it just perfect for powder skiing.
The amount of snow wasn't a lot, but the quality and stability of the snowpack, tip top.
And, with this kind of weather it also kept the helicopters away, grounded cause of non flying weather!!
More of that in the future I hope. And, most likely as well cause of the ongoing climate changes
One week before arriving in Kebnekaise the weather was more like spring time, melting snow, rain and even waves on the lake in Laddtjovagge which made it looking like full summer.
The snow mobile transport between Nikkaloukta and Keb was even cancelled for 3 days. Something that never has happened before already in the month of march.
But, then the temps dropped and it started to snow...
This year my wife could join me, again, for helping me with the work to prepare the Keb Classic ski race.
The work to put up the course was quite demanding with all fresh snow making it a really hard work to carry up the ropes and all other equipment.
We also choose to make it a bit extra demanding, including the whole ridge of Toulpagorni, so we had a full on schedule and no time for off work skiing this time.
But, finally I had one day between work and I could head out to try two lines that I hade seen since before.
One from Vierranvare, that was skied previously by one of the staff at "Sporten" in Keb.
This line took me to the valley between Toulpagorni and Singichokka. From where I had planned a new line on the steepest side facing East/ Northeast side of Singicohkka.
A quite demanding line that would involve some down climbing or probably a rappel.
The weather was with me and I could set off under a sunny sky and perfect temperature, a few minus degrees equipped with crampons, ice axe, 60m rappel rope and some stuff to make anchors with.
A pretty easy skinning took me quickly up to Vierranvare where, after some trouble to find the right couloir, I could start the descent down my first objective, The "Tryggve Couloir"
A quite steep but short entrance, some 55°, down to a more moderate section in a deep cut couloir of about 25° skiing and 550 vertical meters. At the exit it is probably no problem to just ski it out, with a good amount of snow. But this year I need to traverse out a bit to the left, steeping up with the skis, to a more open field which gave an easy sortir.
Unfortunately the snow pack was re-frozen and hard, except for the entrance. But a cool line indeed!
Well worth a Keb Line!
Next I traversed the valley and started climbing up towards Singicohkka, or Sinnicohkka as it is also called in the Sami langue. I took the ledges and runnels west of "Silverfallet" and could find some easy but slow terrain. I brought 2 axes just in case and that was quite useful a few times.
From the top, 1704, its easy, but a bit scary, to find the start of the line. Looks more or less vertical but slower down once in the terrain.
Approach with local skibums
Steep exposed no fall skiing to start with. Then I chose to exit the couloir to the left to go more on the north facing side over some nice powder field, which ends in a rock face.
So, time for a rappel where I could arrange a piton and a sling around an rock. The rappel is about 20-25m, so I just made it on one rappel.
Then its easier terrain, still a bit steep to start with but all safe. Skiing, traversing out more skiers left and then to the bottom of Silverfallet.
An other great line with actually a 1000m vertical descent, not bad!
Keb lines 2022
Vierranvare - Tryggrännan
Grade 3.1 / S3 / F
Short section of 55°
Equipment
Iceaxe / Crampons useful but not needed
Singicohkka - la Ligne
Grade 5.4 / S6 / TD
Equipment
Iceaxe, crampons, harness, 60m rope ( I used 1x50, 1x30m 6mm ropes)
Extra slings/nuts/pitons for the rappel might be useful
An other weird winter has passed in the Swedish Lapland
With the accelerating climate change the weather pattern is becoming more and more unpredictable. Well, in one way less unpresidential because one can be quite sure that it will not be as the normal winters as the once I grew up in. With long periods of cold stable weather. Instead its rapidly changing between warm and cold, a lot of precipitation which comes as rain even in mid january. But the biggest issue is the wind factor. Those days with huge snowfalls with big snowflakes that penetrates the air and forms a soft white layer on the ground, these days don't show up too often anymore.
When I look on the pictures and movies from the last winters I find a lot of great skiing, with big powder days. But the amount of stormy days with short movies where people are falling over, loosing balance and close to not being able to handle the equipment because of the strong winds, these days have a big number amount of days as well. That together with the rapid change of temperature makes off piste skiing quite difficult, with unstable snowpack and unpredictable slopes.
Singichokka - Couloir Royale
"Couloir Royale"
As always I spend a reasonable amount of time in the mountains of Kebnekaise each winter season. And my favorit time is April. Usually the snow has stabilized and the biggest avalanches has normally come down. And, the days are getting longer. I had a few lines from last year in mind that I wanted to try out. One is the obvious couloir that descends from Singichokka to the left of the "Last in Line" This is a quite technical route as well, that ends in a vertical section over steep rock, that would definitely need some rappelling. Said and done, I was lucky with a perfect weather spell on my only free day! After a quiet breakfast on a slow monday morning, all the clients from last week had left Sunday lunch and new clients arriving Tuesday afternoon, I had a full day for me and myself. Perfect timing!! With 2 ropes, a 30m and a 50m, in my bag. Some pitons and slings, ice axes and crampons and my new weapon, a Milwaukee, at the bottom of my ski-pack, I was ready to set of. The approach in the valley was easy on hard snow making it easy to move quickly. At the bottom of Singichokka I had seen the best way of getting up to the start of the couloir via the south east side and a bigger formation/couloir that looked easy enough. For sure the quickest way up which would make it easy tio find the descent line. Going up the couloir isn't an option for this one. Climbing the rock section looked enorm and would turn it into something else than this days goal - skiing!
a close look down the Royale
From the marked trail at the bottom of Singi I started up on skis towards the steeper sections above. After a few hundred vertical meters I had to put my skis on the back and steeped into my crampons. The sun was heating up quite a bit, but the clouds in the morning should have protected the snow in the couloir enough to keep it soft. But now the heat started to make the snow quite heavy on the south side, building up snow under my crampons for every steep. And worse, starting to send down rocks from above which forced me to be really observant and quickly move from side to side when some bigger stones came tumbling down the face. To avoid the worst parts I aimed for a section of steeper snow out left, trying to stay protected from getting avalanched with climbing up as close as possible to the rock face. But at one point the only way was via a few steeps out on a bad looking section of 40° snow. One steep out and there was something as a gun shoot. And all went quiet!! Slowly i took two steeps back in my previous foot steeps, as light as possible. Wow, it stayed! Reversing down the same path I was forced to go up a more narrow couloir on the right instead, taking the risk of rockfalls. The only other option was returning down, and that wasn't an option really.
Some 100 meters in the couloir and I could move out left again climbing over slabs and stones, well protected from avalanches and rockfall. And with my two ice axes I quickly made progress, even though that the snow kept building up under my crampons all the time. Two steeps, cleaning of the snow, two steeps... frustrating!
Finally, I stood on top and the goal of the day showed its entrance. A huge avalanche had come down over the top part, as well as that I could see what looked like an old release edge lower down in the couloir. Which made me feel somewhat better. Now it should be clear, more stable...probably. Arranging the tools in the back pack, putting everything in the right order and range the ropes / tools and harness on. Just sending the picture and position to my wife and I was ready to set off!
The fist section was over a bit of ice, quite steep to start with. But after i could ski into a part of lower angle and stable snow. A few deep breaths before sending into the couloir itself, trying to stay protected closer to the rocks and making as light as possible turns to get a feeling of the stability. And it soon turned out that the cloud covered sky in the morning had kept the snow soft and protected from the direct sun ray. So no crust and a little dust, actually quite a lot on top.
As I had seen from below the line got steeper and steeper and I could see the cutting edge from an old avalanche that had broken off from the second part of the couloir. Some 40cm fraction line. Speeding up the lower part I safely arrive to the first point of rappel. And quickly decide that the Milwaukee will do the job. A 30m rappel from a single bolt to the next section of skiing, just a short 40m descend to the next rappel point and placing an other bolt before rappelling down a narrow slightly overhanging chimney. Safe down to the exit and the last and relaxing part of the descent out back to the marked trail!!
Niibbás
An other objective that I was able to ski was just by coincident while passing trough Unna Räita and Unna Reidavaggi. From the summit of Niibbas, 1902mts, there is a few easy accessed lines. One of them is on the north west side from the small glacier that goes up betweenPyramiden and Niibbas. With some extra power in the legs on the way back towards Tarfala we made a quick hike up to the ridge line and found a descent with some variated but enjoyable snow. The way up we scrambled up the same way as the line of the descent, using crampons and an ice axe as support. This couloir is also very obvious but not really easy to see the upper part from the Unna Räita cabin, but once below at the glacier it shows a quite spectacular ride. Well worth doing with a small effort of bootpacking.
Routes 2021
Couloir Royale, 48°/ED1/5:3/S5
Equipment
2 x 30m ropes, harness, crampons, 2 ice axes
In the line of the descent there is 2 bolts places on skiers left at each section of rappel, 20m and then 30m
En ovanligt svårjobbad vinter börjar gå mot sitt slut. Efter en tidig ankomst med stora mängder snö och kalla temperaturer så smälte/regnade det mesta av varan mer eller mindre helt bort. För att sedan så sakteliga och tveksamt försöka göra sin återkomst. I varierande kvalide och oftast följt av hårda vindar.
Den 3 april och jag sitter på skoter kälken på väg upp till mitt andra hem, Kebnekaise. Fjällstationen som drivs sedan urminnes tider av Svenska Turist Föreningen - STF, har under de senaste åren genomgått ett par större förändringar och blivit allt bekvämare. Och inte minst så kan man redan i receptionen beställa in en schysst Ale eller Indian Pale Ale. Tyvärr så blev sessionen kort med espresso maskinen som inhandlades för dyra pengar och sen på nått mystiskt sätt försvann ut genom bakporten!
På samma sätt så har vädret och dess vinterförutsättningar till stor del förändrats, men kanske inte blivit speciellt mycket bekvämare. Utan istället väldigt växlande och börjar mera följa mönstret vi har nere i Alperna med stora temperatur svängningar och många dagar med hård vind. Det är sällan vi upplever långa perioder av -15° och ner mot -25/-30°C under vinter perioder som jag växte upp i.
Istället så kan det lika gärna regna i mitten av februari eller rent av januari.
Under de 40 minuterna det tar att åka med Nikkaluokta transport med deras 4-taktare skotrar upp till fjällstationen. En resa som går över tunna snösträngar över myrar och öppna vattendrag. Så hinner jag fundera en hel del på hur förutsättningarna har förändrats i området. På flera sätt!
Jag minns in i detalj den första gången jag skidade upp på mina telemarks skidor från Nikkaluokta för att jobba på STF stationen. Med en relativt tung ryggsäck och klumpiga Crispi pjäxor med 2 spännen och förstärkt bakkappa i plast. Efter att ha hoppat ur Linjebussen i Nikka så var det bara att böja ner hakan och sträcka ut i de lilla av skoterspåret som fanns att få hjälp av, parallellt med skidspåret. Det tog sin lilla tid, men var rätt kul ändå på sitt lilla sätt. Äventyret stod på lut framför mig och blev allt större ju längre jag gled fram, in bland de kringliggande fjälltopparna.
Backen upp mot "Stor Sten" såg minst sagt imponerande ut och än värre tedde sig Toulpagorni med dess gigantiska grytformation mot toppen. Kebnekaise såg jag inte ens, som tur var!
Relativt snart efter ankomst så gick det förstås inte att hålla sig längre. Jag skulle praktisera på Sporten för STF men då jag inte skulle behöva vara inställd för tjänstgöring förrän sen eftermiddag så skulle det nog hinnas med en tur upp Personal Backen och den Ökända Stor Stenen.
Och på den vägen blev det. Sedan dess så är det ett normalt inslag i en bra vinter och jag har inte bara passerat nämnda sten en eller två gånger sedan dess, det har blivit mycket mer.
Bästa skidparkeringen, Tarfalastugan
Jag väcks ur mina tankar av åsynen av två styckna grävskopor som står tämligen malplacerade i terrängen och brottar med en kraftig trästolpe. Tydligen så ska den gamla el ledningen ersättas med en ny och då passar man på att byta både det ena och det andra vad det verkar. Kabelhärvan och dess följe liknar närmast en förväxt jättebläckfisk som spretar ut över fjällen och gör sitt bästa för att ta över hela dalgången. Ett massivt ingrepp för att göra fjällturismen än mer vardagslik och kanske till och med lyckas snabba upp WiFi uppkopplingen på fjällstationen, så man kan googla upp och Facebooka ut i mera realtid än live snart kanske!!
Det hela ger en så bisarr och trist åsyn att jag försöker att se åt något annat håll så gott jag kan.
Efter ytterligare ett par minuter så rullar vi så äntligen in mot stationen och som det verkar utbyggda skoterparkering utanför entren. En lätt touch av 2-takts olja hänger i luften. Jag håller andan och går in.
Luftigt på Classic vis
Den närmaste veckan ska vigas åt att lägga en bana för den framkomna skidalpinist tävlingen "Keb Klassik". En återuppstånden historia som hade sin begynnelse 1992 och jag kunde själv delta ett par ggr. Men numera har jag nöjet att lägga banan och ansvara för själva säkerhetsaspekten i tävlingen. Ett muntert nöje som ger många insikter och svettiga dagar, både före och under tävlingsdagarna. Inte minst med pressen att råka lägga allt för tekniska banor för eventuellt höjdrädda tävlande!
Under själva tävlingen, förutsatt bra väder, så löper det mesta på. Och då ges snabbt möjligheter att själv hinna testa på intressanta linjer. Linjer som jag lyckas räkna ut och hitta bland alla möjliga vinklar och vrår som fjällmassivet håller.
En av dessa snubblar jag närmast över på vägen upp mot Kaskasetjåkka, första gången av ett flertal ggr som jag går upp från Tarfala dalen på tävlingsdagen Dag1.
En vad det verkar ren och schysst linje närmast direkt från Kaskasetjåkkas Ostrygg. En lätt scrambligstur som går väster om Syd Östra Kaskasetjåkka glaciären. Men precis öster om denna så letar sig en brant linje av sammanhängande rännor och snöfält ner hela vägen till glaciären.
Måste testas!
Kaskasetjåkka Östvägg
På det stora hela en grym helg och en ny linje. "Kaskasetjåkka Östvägg" grad D/S4/D2 FA 20170407
Afterski a la Österrikisk strå rom 80%
"Virranränni"
Nästa etapp blev den numera också klassiska skidveckan, "Kebnekaise Haute Route" en årligt återkommande skidvecka.
6 dagar med stighudsburen offpiståkning/klättring men utgångspunkt från Nikkaluokta.
Anmarsch uppför Virranränni
Klassik vädrets soliga sken växlade över en natt till en puderåkares bästa dröm, konstant snöande de följande dagarna gjorde fjällen till ett offpist paradis, på osedvanligt stabilt snötäcke.
Stora snöflingor och ingen vind.
Dag 6 och vi är till att avrunda en intressant vecka med ett klassiskt skidåk i Rullevarerännan. En ansedd couloir som går direkt från Virranvarre, som ligger på vägen upp mot Kebnekaise Sydtopp via Västra Leden.
Förhållandena är knappast perfekta, lite hårt packad snö i botten men täckt av ett mjukare lager nysnö, som är bra stabilt inlåst i botten men mera bortblåst ju högre upp vi kommer. Av ett naturligt säkerhetsskäl så trampar vi upp rännan nerifrån Kitteldalen.
Högre upp på Virranränni, över "slabbarna"
Då dagen flyter på så inser jag att det finns en chans med tid och möjlighet att testa Rullevares brantare alternativ till vänster. En grymt fin ränna som tyvärr slutar under en klippvägg, men som ser ut att bjuda på en möjlighet att åka hela vägen från toppen under gängdrivan även den.
Ingen större övertalning behövs och efter en slät kopp kaffe i solen så börjar vi trampa upp tillbaka. Med nytt mål denna gången.
Allt eftersom, utan övertalning denna gången, så droppar antalet åkare av och snart så är vi bara två hugade kvar. En tämligen brant passage över en allt slätare klipphäll sätter stop för Anna och då mottot är "kan du inte soloklättra upp är det för brant att tro sig åka skidor ner"
Så slutligen är jag ensam kvar de sista hundra metrarna upp till topps. Ett antal hundra metrar som helt avverkas på stegjärnens fronttaggar och med isyxan säkert placerad. Det är och känns lite brant!
Efter den sedvanliga proceduren med att få av och på respektive utrustningsdetaljer så är jag slutligen ekiperad för att vända om ekipaget neråt. Och plötsligt, som alltid, så är det påtagligt brant. Uppskattningsvis upp mot och lite över 50° i vart fall. Att stoppa ett fall är bara att glömma.
Hyfsat mjuk snö till att börja med gör att det går att få till ett par hopsvängar men sedan är det bara att försöka ta sig ner. Och mitten rännan är såpass smal att mina 176or precis kommer igenom från tip till tail.
En titt uppför rännan...
En halvjobbig vindhängdriva mitt i åket ställer till det rent tekniskt och efter många djupa andetag kan jag slutligen forcera den rent mentalt. Innan det som finns kvar av snön på sveapartierna över berghällen går att glida över och ner mot den sista drivan och utloppsrännan...svettigt!
Skarp åkning nerför "Virranränni"
"Virranränni" grad ED/S5/E4,5
J B Couloir
Allt tenderar att ha ett slut och så även årets Kebnekaise vistelse.
Ett avslutande två dagars jobb med utgång från Fjällstationen, en Expeditions kurs med pulkahantering och glaciärräddning/färdsel, så lyckas vi undvara två avslutande dagar i Tarfala stugan under överinseende av fjällens bästa stugvärd.
Vädret är av karaktären "fjällväder" och det är med ett vist mått av kämpa som vi tar oss den sista biten upp till STF stugan och in i värmen.
En munter eftermiddag/kväll med tillhörande middag och vi är redo för vad morgondagen kan leverera. Siktet är i vart fall ställt på en tänkt ny linje på Kebnetjåkkas nordsida. Skulle kanske göra sig lika bra som klättertur men vi har nog mest tänkt göra varianten att skida in via toppen och åka det hela ner. Verkar mera intressant.
Som väntat så har knappast vädret blivit bättre, men inte hellre sämre. Så vi tar en halvlång FF (fjäll frukost) innan vi hudar iväg uppför Storglaciären.
Kvällsfika i tarfala
Då siktet och målet oftast tenderar att utgöra den samma så står vi snart vid insteget uppe på Kebnetjåkka. Och det är väl minst sagt blåsigt och kanske rätt långt ifrån optimala förhållanden. Anna ser minst sagt tveksam ut. Men innan det börjar smitta av sig så skiftar jag om till stegjärn, snittsar fram isyxan och klättrar ner för att kolla ut alternativen och starten.
Rätt snart så inser jag att det inte kommer at tåg så lätt som tanken planerat nere i stugan och via dom bilder jag tagit vid tidigare tillfälle.
Men snart har jag hittat ett gångbart alternativ och med repet i högsta hugg så ger jag Anna lite repstöd innan jag själv glider ner och efter. Åker ner till en kort firning på ett "större" snöfält...vi är på G! Åket gick att se i stora drag när vi passerade under, på vägen upp via Stor Glaciären. Allt kändes relativt uppenbart, med ett par partier som behövdes memoreras ut. Annars var det bara att hoppas på bra stabil snö och att vi skulle hitta firningspunkter.
Laddade med 2x40m rep, lite pitonger, 2-3kilar och 2 is skruvar så kändes det fullt genomförbart.
Så länge snön satt fast...
Anna firar in på J B Couloir
Ut på första snöfältet, testar ett par stillsamma vändningar och sen en hoppsväng.
-Sitter bra, ropar jag upp till Anna. Som förstås redan fattat det och så snart jag kommit undan lite hänger på efter.
Full fart på Anna, igen.
In över det första skärande klippartiet så hittar vi, i den tilltagande vinden och snödrevet, rätt ingång till nästa parti. Passerar ett par tajta klippassager och lyckas precis sätta sista hopsvängen på omfryst snö/is och få in stålkanterna i isen.
Trampar ut till ett område med svallis där jag enkelt får till en abalakov.
Kort firning ner till nästa mindre snöfält från var vi kan ta oss ner till utstegs couloiren ner mot glaciären.
Totalt tre firningar varav två på abalakovs, så bara två hål i isen efter oss.
Och en snygg avslutande ränna ner... J B Couloiren har blivit till!
Retur
På vägen hem. Det har hunnit gå tre veckor sedan jag kom upp. Då i ett landskap som mest blänkte av öppet vatten och grön bruna myrar. Nu pudrat av ett fint vitt snötäcke som gör allt för att dölja vegetationen. En vegetation som de två grävskoporna fortfarande verkar göra allt för att förtära, där dom står och slåss med en motsträvig morän. Och jag slås än en gång av hur ogenomtänkt jag finner det vara, ogenomtänkt på det sättet om alternativen verkligen har fått den chans dom verkligen förtjänar. Alternativen om att slippa ett massivt förfulande ingrepp även här!?
Men landskapet runt omkring är lika imponerande som vanligt och precis som gångerna tidigare så ser jag nya linjer och möjligheter att både klättra upp på och åka skidor nerför. Det tycks, som tur är för en inbiten Kebare, aldrig ta slut på fjäll.
