Central Asiens väg

 

Tadzjikistan är den fattigaste republiken i före detta Sovjetunionen, men dess huvudstad, Dusjanbe, är full av pengar, flådiga byggnader och flashiga bilar. Det är ganska lätt att gissa varifrån pengarna kommer ifrån. Tadzjikistan har väldigt liten industri, men med en 1300km lång gräns mot Afghanistan, så ligger det bra positionerat i hjärtat av en mång miljard industri i ett nätverk för smuggling av heroin. Bisarrt men till skillnad från andra transitländer som Mexiko, ser Tadzjikistan lite narkotikarelaterade våld. Heroinet anses istället bidra till att stabilisera området.

FN: s kontor för narkotikakontroll uppskattar ca 30% av afghanska opiater-exklusive 90 ton heroin per år, passerar genom Centralasien på väg till Ryssland. De mesta av dem genom Tadzjikistan. Människohandel och smuggling gör att vägen är landets mest värdefulla resurs. Undersökningar visar att branschen uppskattas motsvara upp till 50% av Tadzjikistans BNP. Men tjänstemän från Nato som försöker att extrahera sig från regionen, och säger att de har för avsikt att rubba balansen.

De första fem åren efter Tadzjikistans självständighet 1991 härjades landet av inbördeskrig. Efter det konsoliderade president Emomali Rakhmon sin makt genom beskydd och pengar. Utländska diplomater säger att de har bevis för att han är inblandad i narkotikahandel, men påpekar att smugglinglarna i utbyte mot statens "hands-off strategi" i gengäld upprätthåller lokal säkerhet.

För de flesta tadzjiker, är alternativet så skrämmande att de är glada att titta åt andra hållet. Om högre tjänstemän sitter fastklämda i handel med heroin, skulle de behöva arrestera kraftfulla politiker. Eller som David Lewis på Bradford Universitetet, Storbrittanien skriver; det skulle kunna trigga igång våldsamma effekter relaterade till droghandeln i landet.

Siffor från Tajikistan's Drog kontroll enhet DCA, visar en minskning på 80% av opium handeln sedan 2001. Under samma period visar FNs statistik att produktionen nästan fördubblats i Afghanistan. Det betyder att endast en minimal del av smugglingen genom området har stoppats. Även om det är regelbundna tillslag och gripanden, men dessa är oftast långt ner ikedjan som inte har någon större effekt. Politiker och tjänstemän skyddar sina egna nätverk och mindre spelare plockas snabbt bort från en luckrativ marknad.

Utländska donatorer har bidragit med hundratals miljoner dollar på gränskontroller samt olika projekt för att minska den illegala handeln och öka den legala industrin. Istället har dessa initiativ ofta bidragit till att radera ut rivaler och stärka en redan dominerande illegal marknad.

Givarna subventionerar grundläggande statliga funktioner, inklusive narkotikacentrum, medan de tittar på bygger Mr Rakhmon flamboyant nya palats. Han har även uppfört världens högsta flaggstång!

Utländska tjänstemän erkänner att incitamentet att utmana myndigheternas grepp om narkotikasmuggling, dessutom om en stor mängd kontanter tas ur ekonomin, kan störta landet i kaos, totalt kaos.

Det verkliga uppdraget och målet bakom många bidrag samt att omvärlden, USA's, helst tittar åt andra hållet, är att regeringen fortsätter att hjälpa Natos krigsinsatser i Afghanistan. Varje amerikansk soldat på väg mot till Afghanistan flyger över Tadzjikistan. Skulle USA äventyra det? Inte en chans!

En europeisk tjänsteman säger människor som gör handeln är samma personer som sköter gränskontrollerna. "Vi ger dem bilar, och de använder dem till att transportera narkotikan - titta bara på deras hus" säger han om herrgårdar dyker upp runt staden. Landet toppar dessutom listan för mest korrupta länder enligt Economist lista på korrupta länder, i botten med grannlandet Kyrgizistan och Sudan.

Mina egna upplevelser i form av väldigt byråkratisk polis som gärna ser dollar sedlar instuckna i dokument, pass och ansöknings papper. Lastbils chaufförer som får sina fordon satta under körförbud av outgrundliga anledningar och en militär som agerar ytterst korrumtivt. Och gärna förser sig med diverse gods i meningen att det är "gåvor". Trallande på "happy birthday to you" när han vandrar tillbaka till skrivbordet. Däremellan fins det sakliga personer som under strävan försöker göra rätt och visa på ett korrekt agerande, en svår pusselbit.

För den genomsnittliga tadzjiken förblir livet en kamp. Tajikistan är det land i världen som är mest beroende av bidrag. 45% av BNP kommer från Tadjiker som lever utomlands och skickar pengar hem till släktingar. Fattigdomen är vida utbredd: av landets 7.7milj innevånare lever halva befolkningen påmindre än 2$ per dag. Under vintern har många byar högst två timmar med el per dag. Den egna säkerheten som turist i landet känns dock väldigt säker. Och landsbygden är ytters stillsam och vacker.

Men med en ekonomi så beroende av heroin så är det igen lätt utmaning att bygga upp en industri baserat på något annat. Under tiden så fortsätter lyx bilarna att glida runt i Dushbane, bilar som ofta är stulna i Europa och fungerat som handelsvara lägst Silkes vägen.

 

Mountainpassion

Mont Blanc den långa vägen

En tanke som jag gått och funderat på rätt länge. Le Fayet till toppen av Mont Blanc på en dag. Det får väl antas som den mest naturliga startpunkten, vid basen av massivet liksom. Chamonix visst, men då järnvägen, Tramway du mont blanc, upp till Nid d'Aigle invigdes 1909 så hade säkert ingenjörerna sökt den naturligaste vägen upp mot toppen. Mt Blanc var målet men ett stort krig kom emellan och sen tog pengarna slut vid 2380mts. Och då Frankrike dras med fortsatt budget underskott och sviktande industri så är det väl rätt osannolikt att det nånsin kommer att stå klart. Tyskarna hade däremot intresse av järnvägen under en period för att pröva ut sina, på den tiden, långdistans missiler. Vid Mont-Lachat, 2115 m där ansågs förutsättningarna ypperliga för att bedriva den delen av andra världens krig. I dagsläget så är Mont-Lachat slutstationen för turist tåget som med hjälp av Jeanne, Marie och Anne tar mängder av randonnéerare ut i bergen och en given start för flertalet Mont Blanc bestigare via route de Gouter. Tjej namnen på tågen kommer för övrigt från familjens grundare och hans tre döttrar.

Två pärlor, le Orage och massif du Mont Blanc

 

Hur som, den här tiden på året går inte tåget och ingen annan lift heller för den delen. Vilket reducerar antal folk avsevärt som i sin tur betyder många saker, bland annat att det inte finns något väl upptrampat spår, ingen att ta rygg på och relativt korta dagar. Uppe vid Gouter råder dock viss aktivitet i form av byggande på nya refugen, helt bankrutt är inte kommunen då det lilla bygget kostar skattebetalarna en ansenlig miljon summa.

Och, en och annan som har en ren vinterbestigning i åtanke finns alltid.

Sagt och gjort så packades en säck så lätt som möjligt. Med nån liter vatten, nått äpple och energibar samt en inspirerande morot. Dessutom stegjärn och isyxa och lite ombyte tillsammans med den obligatoriska dunjackan

Kittad för en MTB

 

Sen var min tanke att skoja till det ytterligare, då en titt på meteon visat att vi var i slutet av en längre period av très belle météo. Lite eller ingen vind låg i den framtida väder rapporten och bara sol, sol sol! Så det var ett givet läge att slå sag i saken och försöka förverkliga målet, gå från le Fayet via col de Voza till Tete Rouge, upp till dome du Gouter och Mt Blanc. Sedan flyga ner med min Aska-sport mini vinge. Allt på en dag!

le Route

Kanske en ide som ter sig kul där i soffan, lite mindre kul klockan 04:00 på morgonen då det ringer för uppstigning och betydligt mer avlägset när det börjar närma sig lunch tid för de flesta och man står där i en brant sluttning med snö upp till knäna och det bara är jobbigt. Men så är det med roliga saker att göra, det är ofta jobbigt; psykiskt, fysiskt eller båda dera. Det här var det sistnämnda...

Efter att ha vätske fyllt det sista och kollat att allt verkligen var med, passerar förrådet och hämtat stavarna slinker jag ut i natten för att konstatera att det är mörkt, väldigt mörkt. In tillbaka och hämta pannlampan. Tänkte det skulle gå utan då det en begynnande nymåne (Som dock endast lyste med sin frånvaro) och bara några timmar till soluppgång. 05:20 passerar jag grinden utanför huset och sen är det bara drygt 4200 höjdmeter kvar...och några timmars trampande

Rätt snart hittar jag en bra phase och med bara lite trevande vid en av stigarna, vänster eller höger?!, så flyter det på rätt bra upp till col de Voza där jag är samtidigt med att dagen börjar gry. Håller tidsplanen om två timmar. Sen är det bara rätt på, vägen är uppenbar. Och då jag vart på toppen 29ggr tidigare så känns det inte helt obekant:-)

Helt själv är jag inte heller, ett antal Ibex störs i sin morgon rutin och två Chamois visslar irriterat då jag dyker upp. Annars så är det lugnt i bergen förutom helikoptern som pendlar mellan dalen och bygget vid ref. Gouter. Och sannerligen, det är någon fler som hasat sig fram här så jag har ett inte så gammalt spår att följa. Uppe vid nid d'aigle tar jag en längre paus och dagens första vätska. Sen börjar backen på riktigt...

Den fruktade "döds couloiren" ligger helt stilla då den är fylld med snö och kylan håller de annars projektilande stenarna på plats varför jag tar beslutet att göra det oräkneliga som jag aldrig skulle ta mig för annars. Men endast ansvarig för mig själv och med rådande omständigheter så går jag rätt upp i rännan och upp till ref Gouter. Overkligt jobbigt! Sen flackar det ju faktiskt av och efter att ha tagit ytterligare en paus så känns det plötsligt ganska nära. Bara tusen höjd metrar kvar liksom. Dessutom har jag spåren efter några andra före mig att följa, visar sig vara fyra glada Fransmän som varit på toppen tidigare under förmiddagen

Vätske bristen och energi svinnet börjar dock att göra sig påmint och jag sjunker liksom ner i något avstängt läge där benen rör sig automatiskt, hjärnan registerar signaler runt omkring och kroppen sköter sig liksom själv. Jag hänger bara med...och slutligen ser jag att det återigen flackar av framför mig, börjar faktiskt att slutta nedåt åt alla håll och jag inser att det är över, framme, uppe...!

Det mest osannolikt jobbigaste jag vart med om på...nånsin faktiskt tror jag

 

// När lyckan är som störst är smärtan som närmast

 

Mountainpassion

Gone Hybris

Well, sunny weather, perfect friction and feeling well and healthy...why not try something hard, as in harder!


le Balme is one of my favorite limestone walls in Vallèe l'Arve, south facing quick drying, nice spotted above the valley floor, good quality routes and very easy access. Maybe not a hot shot area nowdays anymore, but on the other side that suites me just perfect as well!

Picture from Vallèe l'Arve topo over Balme

During the warmest summer months is mostly a bit to warm to go there but during this unusually warm autumn it's nice and comfortable and very empty? Just a couple of cavemen's passing but I can't say that they are making to much noise really. So after the 3 minute approach I'm at the base at the cave and todays big goal, Duel, a relaxed 8a, well why the heck not!

 

Oki, where does this pitch take me...?!




The route, nr 20 on the picture, starts nice and slow with a 6a, continues with a nice 6b before it fires up with the 8a pitch...well it hasn't got that grade for nothing so to speak and I very quick find out why. Some spectators down at the bend makes me try a bit harder but the first as well as fourth try fails, fails hard! But the bolts are close enough to pull on and I take the opportunity to do a couple of pulls and voilà, it's theerreee. Jeess! Up the edge of the roof and a big sigh.

Up struggled at the belay I rearrange the belay device and rap down the pitch, having the option to reclimb it as my own second. Trying out the holds again. Doesn't work out this time either even tough it goes a little bit easier.

Well organized at the belay, A and O in the rope solo business

Next pitch, a 7b suddenly feels much easier but still hard enough and with fingers and rest of the body totally worn out the raid is back down on the ropes. Last picht saved to next time...

Route Duel 8a

You need

2x50m rope or 1x70, 14QD and 2 free biners

// Those who try will fail but they who keep trying will make it

 

Mountainpassion

A wall of fullness

Plénitude...

Picture from Topo le Vallée l' Arve

A long way to fullness and le paroi de les Vuardes

After a looongg day driving to get us to the village magnific of Presles, we could hardly find our way out because of all the fog! The walls was more than just wet so it wasnt to difficult to change planes. And since the distance over to Tain l'hermitage and it's great wine yards isn't that great, well let's go...

Hard to reckomend something here but don't miss chapoutier, www.chapoutier.com. And Jaboulet. Their cuvée Gigondas is trés magnific

But we still had some weather mapping to do...much later in the evening the van finally rolled into Vallée l' Arve, again! Since we had some couple of drivinghours to find out new advanced planes the deal was now to head for les Vuardes and it's multi pitch routes. Not a bad choise, I can think of a lot of worse places to spend an afternoon. The route choise fell on a 3* route on the rightist side, a 8 pitches 6c. Fair enough! Well, the routes here are a bit low in the grades, read undergraded, or maybe I'm just a bit to short. Some of the hardest 6b pitches I ever tried is on this walls but anyhow the rock is superb and the vuiews excellent.

Anna on pitch one of Plénitude

 

A steep drive up to Romme-sur-Cluse is included with an 1hour plus approach, great to digestif the breakfast!

A country ain't a country without an airliner and a brewery (Frank Zappa) and a climb ain't a climb without a Chimney (Krister)

 

Le vues, magnific!?

 

Pitch three

Very airy,..,

 

Le grand Massif, vuiew over Fleine and dome du Miage, magic

 

No, it ain't my skalp, it's grass. It is grass!

Summiting a great route after a great day on le vertical. Time for a beer or two and some gnocchis and that rainy wine stuff

You need

50 m rope, 7-8 QD, a 60cm sling and 2 free biners

The route was rebolted 1997 with 10mm bolts, but there are still some 8 and 10mm from the first ascent 1985. But good equipped in general with good belay stations. A three star route out of five

// working hard all week putting beer on the table

 

Mountainpassion

La prémiere le neige

Suddenly the winter had arrived. With the snow level down to 900 meter and mornings when I felt it best to use the heater (motorvärmaren) on my car before starting it. I thought that, Jeess time to go skiing.

The day before I had been sport climbing a couple of routes at les Maladière and it looked like the upper slopes at les Carroz had some snow on it...maybe. Said and done we packed the car with skis and boots together with skins and...speed wing. Fully equipped for every possibility!

Arriving in Carroz it was just to realize that, ok my neighbor was right. There is some snow but nothing to ski on. After being "pucko" déclaré by some locals we anyway sprinted away up the hills, zig zagging between the stones

A perfect workout day, run on the skis up and...fly down, voilà!

Take off, saving the skiis

And then, when it looked like best, the föhn wind came!

Suddenly, instead it's gone in the wind. But, there will be more for sure. We just wait it out...

 

//The best time of life is living it

 

Mountainpassion

Beyond the Good and the Evil...

Alpinstarter är bra och nödvändigt när det behövs. Således kan vi ta en modernare frukost vid 06:00

Värt besväret bara för efterrätten..

Refuge de Plan des l'Aiguilles håller hög standard och ligger perfekt placerad som utgångspunkt för klätterturer på plan du Aiguille. Här är det inte frågan om några torra brödskivor till frukost, vi serveras stora mängder kaffe och te, färskt bröd/ost och müsli. Lika storslagen som den tidigare serverade middagen med efterföljande dessert...! Rena hotellstandarden!

Solnedgång över Chamonix dalen

40minuter senare traskar vi med en stinn mage iväg mot aig des Pélerins och en ultra klassiker som enligt utsago ska vara "inne": "Beyond Good And Evil" V/5/M5+ 600meter intressant mixklättring

Aig des Pélerins, Beyond good and evil är den tunna isstrimman i center nånstans

Efter 1 1/2h marscherande står vi vid insteget och kan konstatera att vi återigen är själva och turen är med oss även i form av skick på "turen"! Jeess!!

Första replängden på beyond

Första replängden har ett delikat och markant crux men strax innan går det att stoppa in en perfekt kamkil, sen är det bara att plantera Alloyerna så solitt som möjligt och kliva på...

En sträckt replängd tar mig 50 meter upp till första standplats, verkar lovande. Per erik följer strax efter, kämpar på friskt och jag inser att inte vara själv om att tycka det är minst sagt toppen. Väldigt kul grej att guida någon och som dessutom inser lyckan med att en sådan tur av denna dignitet är i skick att klättra. Kanske inte så konstigt att vi är själva heller;

1/ den är rätt svår

2/ det är en tisdag i slutet av oktober

3/ det är kallt

4/ det andra replaget fick vända tillbaka då ett av deras Petzl stegjärn gick i fler bitar än originalet

Nästa och de tre följan de replängderna är rätt moderata, lätta i jämförelse. sen kommer det några crux repor...

Plötsligt så ser det lite bistrare ut, isen tunnare och lutningen brantare, en fin kombination!

P-E följer raskt efter och inser situationen också, tystnar i ca 1 sekund och sen kommer ett par rätt träffsäkra kommentarer. "Det ser rätt tunt ut, och lika brant eller brantare än från distans..."

Ja, vad säger man?!

Men då vi står där i skuggan så är det ingen idé att stå och hänga utan det är med iver och rätt stor koncentration jag svingar mig uppåt med siktet inställt på granit hörnet. Avlägset hör jag Per-Erik fråga gällande strategi för att ta sig upp, det nervösa inför kommande replängd tar sig formen av många ord i en jämn ström utan möjlighet att ge ett enda svar av relevans. Så jag väljer att inte förstå och ger mig istället av uppåt

Kopplar i några lämnade bladbultar som jag länkar ihop, kollar in att P-E är med och håller i trådarna och så är det bara att mixa mig uppåt. Perfekta lägen för yxorna gör att avsaknaden av regelrätt is inte gör så mycket. Det går dessutom att pressa in en enstaka kil här och var och så kan jag glida runt hörnet till ett utbra läge för standplats. Upp med slackrepet och så är det P-E´s tur att få sitt roliga. Och kul verkar han ha, lite stånkande men glad i hågen glider han in bredvid på stand, med lite längre armar?!

Inte bara snörök efter P-E, en rejäl lavin utlöst av serac ras över "stigen"

Sen följer ytterligare en brant replängd, men med betydlig bättre isläge. Innan det brantar av och blir enbart trivsamt igen....

Is kvaliteten blir betydligt bättre och det är påtagligt att förra veckans värme inte påverkat lika mycket på höjd.

Tiden rinner iväg i samma fart som svetten droppar från pannan och för att ha någon chans att hinna sista liften beslutar vi oss att fira av utan de sista replängerna, vissa utger sig för att ha ett mera normalt kontors jobb som måste utföras följande dag...ursäkter...

Promenaden tillbaka till station du Plan saknar gårdagens utmaning i form av att det nu bara är nedför, mestadels i vart fall. Arêten upp till Midi ger alltid ett visst motstånd på nått vis...

Med dryga timman till godo på sista liften ner åker vi ner till Café du Midi och en espresso dubble!

En storslagen tur som inte klättras så ofta och långt från varje år...



Utrustning

2x60m rep (vi använde 50m men det blir lite knepigare vid firningen ner tillbaka), 2-4 iskruvar, Grön/gul/röd Alien, 1-2 Camalot, ett parti mellanstora kilar och 5-8 kortslingor

//"Bara dom som klättrar i bergen får njuta utsikten"

Skickat via Blogsy

0830-1600h workout...

P-E Larsson on the Summit of Tête coloney, Desert de plate

Chèré!

So, finally in the Aig. du Midi lift for a high tempo workout. Not only because of approx 30cm, up to 40-50 in some places, of fresh snow but also Le Compagnies open hours. With the last retour at 16:30 it makes a perfect day for getting the heart beats up on the nice return up the arête to the alpinist cave...!

After a weekend with heavy rain and snow the sun made its way back and we could pack the gear for some serious business and what is more that then the ultra classic et très chèré couloir chèré! Looking down the arête and to my suprise I don't see a single track heading the way towards Le Triangle. The decision is made, chèré it is!

Snow plodding, great exercise!

For a early or better said maybe late time of season, the ice conditions has gone from bad to really good back to bad but now with a couple of cold days it's back in there again. Starting to build up and even Super Couloir is back in shape! But for the old Chèré one of its magic is that its always there to be climbed and enjoyed. So when the the other end of rope told he never done this ultra classic it was a easy choise on a day like this

Descending the arête is a bit exposed at the moment but good solid snow as long as we stayed on the highest point, a big slab triggerd by skiers showed that it's serious enough!

Plodding over the glacier the cold air isn't cold enough to keep the shirt dry, specially when making tacks in knee deep powder. But the wind has helped out to make it easier here and there and blown the major parts of the snow away, instead packed the remaining 20 cm giving it perfect resistans in every step

The last bit up from the glacier over the bergschrund makes me swimming in waist deep white powder, hard struggling but gives even better training, jjeess!

P-E on the Lower section of Chèré couloir

From looking super black and hard the ice turns out to be in very good quality and gives extra ordinarily climbing up its 350 vertical meters...and even though the air temp is really low below zero, and the wind makes it even lower from time to time, there is pure fun being back in the couloir again. Must have been 10 years since last time.

Perfect ice conditions, Per-Erik enjoying his Grivels

An other good thing on the Chèré is that there are anchours everywhere and most of them good. Nice bolts with a rapidmajon or a big ring/biner and fresh slings

Summit pitch

Back down again there is a nice strol back up to the téléphérique again. Starting over the basin I soon find out that it's easier to walk beside our old track in, because the wind has filled over the old steps enough to make it just harder to step in, so the feets just slides around. And with the heart beating hard under the shirt I'm very satisfied to finally walk out to a more used track from people walking around to the even more famous Cosmiques arête. Giving us the last bit back up a much easier time, and in time (with a 15min window) to get the last bin down to Plan...and a long wanted dinner at the refuge du Plan

Will we make it...the 16:30!?

And what a dinner and the sunset...magic! Highly recommended place refuge du Plan de l'Augille

Sunset vuiew from ref. du Plan

// "Ur sömnen likt en fjäder i vinden virvlande ut i morgonens gröna zon"

Skickat via Blogsy