Mont Blanc den långa vägen

En tanke som jag gått och funderat på rätt länge. Le Fayet till toppen av Mont Blanc på en dag. Det får väl antas som den mest naturliga startpunkten, vid basen av massivet liksom. Chamonix visst, men då järnvägen, Tramway du mont blanc, upp till Nid d'Aigle invigdes 1909 så hade säkert ingenjörerna sökt den naturligaste vägen upp mot toppen. Mt Blanc var målet men ett stort krig kom emellan och sen tog pengarna slut vid 2380mts. Och då Frankrike dras med fortsatt budget underskott och sviktande industri så är det väl rätt osannolikt att det nånsin kommer att stå klart. Tyskarna hade däremot intresse av järnvägen under en period för att pröva ut sina, på den tiden, långdistans missiler. Vid Mont-Lachat, 2115 m där ansågs förutsättningarna ypperliga för att bedriva den delen av andra världens krig. I dagsläget så är Mont-Lachat slutstationen för turist tåget som med hjälp av Jeanne, Marie och Anne tar mängder av randonnéerare ut i bergen och en given start för flertalet Mont Blanc bestigare via route de Gouter. Tjej namnen på tågen kommer för övrigt från familjens grundare och hans tre döttrar.

Två pärlor, le Orage och massif du Mont Blanc

 

Hur som, den här tiden på året går inte tåget och ingen annan lift heller för den delen. Vilket reducerar antal folk avsevärt som i sin tur betyder många saker, bland annat att det inte finns något väl upptrampat spår, ingen att ta rygg på och relativt korta dagar. Uppe vid Gouter råder dock viss aktivitet i form av byggande på nya refugen, helt bankrutt är inte kommunen då det lilla bygget kostar skattebetalarna en ansenlig miljon summa.

Och, en och annan som har en ren vinterbestigning i åtanke finns alltid.

Sagt och gjort så packades en säck så lätt som möjligt. Med nån liter vatten, nått äpple och energibar samt en inspirerande morot. Dessutom stegjärn och isyxa och lite ombyte tillsammans med den obligatoriska dunjackan

Kittad för en MTB

 

Sen var min tanke att skoja till det ytterligare, då en titt på meteon visat att vi var i slutet av en längre period av très belle météo. Lite eller ingen vind låg i den framtida väder rapporten och bara sol, sol sol! Så det var ett givet läge att slå sag i saken och försöka förverkliga målet, gå från le Fayet via col de Voza till Tete Rouge, upp till dome du Gouter och Mt Blanc. Sedan flyga ner med min Aska-sport mini vinge. Allt på en dag!

le Route

Kanske en ide som ter sig kul där i soffan, lite mindre kul klockan 04:00 på morgonen då det ringer för uppstigning och betydligt mer avlägset när det börjar närma sig lunch tid för de flesta och man står där i en brant sluttning med snö upp till knäna och det bara är jobbigt. Men så är det med roliga saker att göra, det är ofta jobbigt; psykiskt, fysiskt eller båda dera. Det här var det sistnämnda...

Efter att ha vätske fyllt det sista och kollat att allt verkligen var med, passerar förrådet och hämtat stavarna slinker jag ut i natten för att konstatera att det är mörkt, väldigt mörkt. In tillbaka och hämta pannlampan. Tänkte det skulle gå utan då det en begynnande nymåne (Som dock endast lyste med sin frånvaro) och bara några timmar till soluppgång. 05:20 passerar jag grinden utanför huset och sen är det bara drygt 4200 höjdmeter kvar...och några timmars trampande

Rätt snart hittar jag en bra phase och med bara lite trevande vid en av stigarna, vänster eller höger?!, så flyter det på rätt bra upp till col de Voza där jag är samtidigt med att dagen börjar gry. Håller tidsplanen om två timmar. Sen är det bara rätt på, vägen är uppenbar. Och då jag vart på toppen 29ggr tidigare så känns det inte helt obekant:-)

Helt själv är jag inte heller, ett antal Ibex störs i sin morgon rutin och två Chamois visslar irriterat då jag dyker upp. Annars så är det lugnt i bergen förutom helikoptern som pendlar mellan dalen och bygget vid ref. Gouter. Och sannerligen, det är någon fler som hasat sig fram här så jag har ett inte så gammalt spår att följa. Uppe vid nid d'aigle tar jag en längre paus och dagens första vätska. Sen börjar backen på riktigt...

Den fruktade "döds couloiren" ligger helt stilla då den är fylld med snö och kylan håller de annars projektilande stenarna på plats varför jag tar beslutet att göra det oräkneliga som jag aldrig skulle ta mig för annars. Men endast ansvarig för mig själv och med rådande omständigheter så går jag rätt upp i rännan och upp till ref Gouter. Overkligt jobbigt! Sen flackar det ju faktiskt av och efter att ha tagit ytterligare en paus så känns det plötsligt ganska nära. Bara tusen höjd metrar kvar liksom. Dessutom har jag spåren efter några andra före mig att följa, visar sig vara fyra glada Fransmän som varit på toppen tidigare under förmiddagen

Vätske bristen och energi svinnet börjar dock att göra sig påmint och jag sjunker liksom ner i något avstängt läge där benen rör sig automatiskt, hjärnan registerar signaler runt omkring och kroppen sköter sig liksom själv. Jag hänger bara med...och slutligen ser jag att det återigen flackar av framför mig, börjar faktiskt att slutta nedåt åt alla håll och jag inser att det är över, framme, uppe...!

Det mest osannolikt jobbigaste jag vart med om på...nånsin faktiskt tror jag

 

// När lyckan är som störst är smärtan som närmast

 

Mountainpassion